Det här med pengar...

Det känns inte riktigt okej att beklaga sig över hur dyrt det är att adoptera. Administration och löner till handläggare, tolkar och översättare kostar, dessutom kommer pengarna säkert att kännas obetydliga när vi väl blir föräldrar. Trots att jag vet det, rent intellektuellt, oroar jag mig över hur vi ska finansiera adoptionen. Svärmor kunde låna ut en tredjedel, tack vare ett arv som hon nyss fått. Resten hade vi tänkt tömma våra sparkonton för att få fram, samt lägga undan så mycket som möjligt under den tid som är kvar. Vi är medelinkomsttagare, så vi kan inte heller spara hur mycket som helst. Vår ambition har varit att inte ta några ytterligare lån, men jag vet inte om det kommer att gå... Gör vi av med alla sparpengar har vi ingen buffert om något skulle hända, en risk som blir ännu större med ett barn i familjen. Dessutom kostar det ju att ha barn och vi kommer att få lägre inkomster när en av oss stannar hemma.

Det känns trist att klaga, men jag gör det ändå. Kanske hade jag inte oroat mig lika mycket över ekonomin om allt annat flutit på? Förändringarna i vårt ärende innebär också betydlig ökade utgifter för oss.

Hur gör andra som adopterar? Jag tar gärna emot tips!

(Eventuella oklarheter i texten skyller jag på mobilen. Vilken utmaning det är att skriva i miniformat!)