På adoptionsfronten intet nytt...

Det händer inget, vi har inte hört något. Jag skriver inte för att jag har svårt att glädjas över det här eftersom allt känns så osäkert. Varje gång jag berättar för någon om vår kommande adoption sipprar det in en massa missnöje. Bitterhet över alla de här åren, kroppen som svikit och vänner som gått vidare med sina liv medan vi står och stampar. Jag är helt enkelt inte den käcka, positiva representant för adoption som jag förutsatt mig att vara. Min sista barnlösa vän ska föda sitt barn i juni. Vi delade ett par år av barnlöshetseländet, men nu är hennes elände snart över. Det är bra, jag skulle inte önska någon fem års barnlöshet. Jag är uppriktigt glad för hennes skull samtidigt som jag sörjer att vi  börjar glida isär. För det blir ju så; graviditeter och småbarnsår är uppenbarligen något som de som får uppleva dem vill dela med likasinnade.

Alla andra par i vår adoptionskurs har också blivit gravida. Vi delade så mycket de där sju veckorna, och jag hoppades verkligen att vi skulle fortsätta hålla kontakten. Barnlöshet och kommande adoptioner förenade, graviditeterna gjorde att vi skildes åt. (Tror jag åtminstone, vi hade kanske inte fortsatt höras i alla fall.)

Väntan och ovisshet. Jag hoppas att det vänder snart.