Jag undrar när jag kommer att sluta jämföra mig med andra. Tyvärr gör jag det i alla möjliga sammanhang och det blir allra tydligast när det handlar om föräldraskap. I sådana jämförelser förlorar jag förstås alltid. Jag fyller 40 i december vilket gör mig plågsamt medveten om att vi fortfarande, fem år senare, inte har familj och att när/om det blir av kommer vi att vara äldre än de flesta av barnets jämnårigas föräldrar.
Tankarna på att "alla andra" har barn utom vi kan få mig på fall när som helst. I fredags, precis när jag började glädja mig över att det ser ut att börja ljusna på adoptionsfronten, fick jag ett mail från min jämnåriga kompis. Hon väntar nu sitt tredje barn och de började försöka få sitt första barn ungefär samtidigt som oss... Barnet var inte planerat och hon förstod först inte varför hon mådde så dåligt, men nu är graviditeten ett faktum och de kommer att bli en trebarnsfamilj i sommar. Det är roligt för dem och jag missunnar inte dem eller några andra att få fler barn, men det skaver ändå alltid lite. Det skaver och påminner mig om att vi antagligen bara kommer att hinna adoptera ett barn. I min barnlöshetssorg ryms andra sorger och att det troligen inte kommer att bli ett syskon till vårt barn smärtar.
Jag förstår att vi ändå är lyckligt lottade på många sätt. Vi tog oss igenom adoptionsutredningen med plus i kanten och vi kommer att kunna skrapa ihop den summa som behövs för att bli föräldrar till ett barn. Många andra faller på målsnöret; ålder, kroniska sjukdomar som diabetes eller liknande och skulder hos kronofogden kan göra att chanserna att få adoptera krymper rejält.
Men ändå - varför inte vi också?
Jag tror varje ofrivilligt barnlös känner igen sig i de där tankarna! Varför inte vi? osv. Jag jämförde mig också. Bla med en tjej som är ett år yngre. Vi och dem gifte sig samma år. De hann få tre barn innan vi fick vårt barn! Vi kanske hade hunnit få tre barn på samma tid också om vi kunnat bli gravida. Mycket om....
SvaraRaderaFörstår att det måste kännas tungt att inte kunna få ett syskon. Vi har i och för sig inte den problematiken eftersom vi fortfarande har många år på oss. Men om ni får barn nästa år, hinner ni väl lämna in en ny ansökan om utredning innan du fyller 42? Och om ni har tur hinner ni få barn inom 2 år. Nu vet jag ju förstås inte hur gammal din man är. Lycka till!
Jag jämför mig med alla - hela tiden. Men det är nog som du skriver, att nästan alla ofrivilligt barnlösa känner så ibland.
RaderaMin man är två år äldre än mig, så vi kommer antagligen inte att hinna.
Jag kan fortfarande reagera med avund när andra blir gravida, för ett ögonblick försvinner det för mig att jag ju har henne. Det är mest en konstig krök på tillvaron, inget som påminner om att verkligen vara barnlös längre.
SvaraRaderaMen syskonsorgen kan ibland drabba mig. Alltså... det kan ju bli syskon. Om jag träffar någon. För ensam kan jag inte göra det igen. Jag har inte råd att adoptera längre - lånen tog jag ju för henne redan - och jag kan inte tänka mig att vara gravid ensam. Inte som någon form av bekvämlighet men för att jag helt enkelt inte skulle kunna sköta henne om jag blev så handikappad igen. Och de första månadernas kaos hade blivit undergång om det fanns ett barn till. Det är i någon mån ett beslut, ändå kan det göra ont. Hon växer ur kläderna, hon börjar krypa och går med gåvagnen och det skär lite i mig när jag lägger undan kläder som jag förmodligen aldrig mer kommer sätta på ett barn. Om jag inte träffar någon. Det är inte samma sorg, men syskonsorgen är helt enkelt en annan. Och ickevetareländet. För jag kanske träffar någon. Eller glömmer. Eller bestämmer mig för att köra ändå när hon blivit några år. Men just nu, är jag övertygad om att det inte blir (några levande) syskon. Fast jag ligger några år efter dig.
Det är väl det där med att så många blir gravida utan att ha behövt kämpa. Bara sådär liksom. Nu har du ju varit gravid, fött och fått barn, men det var ju en lång resa för dig att komma dit.
SvaraRaderaDet låter onekligen som en svår ekvation att vara ensamstående och gravid. Men kanske blir det ett andra barn för dig på något annat sätt så småningom i alla fall? Tiden får väl utvisa.
Tack för din kloka kommentar!
Jag har lite slutat jämföra mig med andra, är så långt från "normalen" ändå. Men det är lättare att sluta jämföra när barnet väl har kommit. Innan dess tyckte jag att allt stack som knivar. Nu är det kanske mer som nålstick ibland. Förstår att det tynger dig.
SvaraRaderaJag blev också en "gammal" mamma, fick barnbesked på 40-årsdagen. Men jag känner egentligen inte av det i samvaro med andra föräldrar. Är inte så mycket äldre, eller känner mig inte så mycket äldre. Hade jag fött vår dotter, så hade jag varit 35 då. Är inte så ovanligt egentligen.
I hemlighet kan jag ibland yvas över vilket fantastiskt barn jag fick till slut. Vilken tur att vi fick adoptera. :)
Tack för en intressant blogg! Snubblade in på den via en annan blogg och började läsa. Så roligt att ni ska adoptera från Ryssland. Vi har två adopterade pojkar från St Petersburg, idag sex och tio år. Kommer att fortsätta följa er väntan på ert barn. Man lever liksom med i processen då man vet vad som väntar er; barnbesked,resan,det första mötet,byråkratin, alla känslor som åker berg -och dalbana. Hoppas innerligt att er väntan blir kort!
SvaraRaderaÅh så spännande med någon som adopterat från Ryssland! Adopterade ni båda pojkarna samtidigt?
RaderaTack för en upplyftande kommentar. Roligt att du hittade hit!
Pojkarna är adopterade med fem års mellanrum, var vid hemkomsten just fyllda två respektive skulle just fylla tre. Vår andra väntan kändes lättare, förstås för att vi då redan hade vår första guldklimp, men också för att vi visste hur det hela skulle gå till och vad vi skulle få vara med om. Vi har mycket goda erfarenheter av Ryssland som adoptionsland, visst är det byråkratiskt i överkant men vi har alltid fått mycket och saklig information både om praktiska saker och om barnen. Till vår lycka har vi vår bekantskapskrets en familj med ett syskonpar från St Petersburg och tack vare dem fick vi svar på många frågor. Svarar gärna på frågor och delar med mig av våra erfarenheter om du vill. Vill dock inte lämna ut mig alltför mycket här, mail kanske vore en idé i så fall. Lycka till med allt!
SvaraRaderaHej igen Maria!
SvaraRaderaRoligt att höra att ni har goda erfarenheter av att adoptera från Ryssland. Förutom ovissheten så har jag börjat oroa mig för resorna, så det känns skönt att höra.
Vilken tur att ni känner en annan familj som adopterat ryska barn! Jag kan verkligen tänka mig att det har varit en trygghet för er.
Jag skulle jättegärna höra mer om dina erfarenheter. Du kan maila mig på den här adressen: nelle.karamell@speedmail.se. Adressen är ny, så skriv gärna en rad här om jag inte svarar.
Jag har oxå tappat självförtroendet! Totalt!!
SvaraRadera