Det ordnar sig nog

Det ser ut att ordna sig. På ett eller annat sätt. I fredags fick mannen tag på "vår" landansvarige. Hon berättade att våra papper nu är skickade till två regioner och att vi helt enkelt får avvakta och se vilken som går fortast. Skönt att mannen hade tid att ringa och tur att han fick tag på henne! Vi vet det egentligen sedan tidigare, men det är helt enkelt så att vi inte får veta särskilt mycket utan att själva kontakta AC. Sent på fredag eftermiddag ramlade det dessutom in ett mail från handläggaren om dokument som vår utredare hos socialtjänsten behöver komplettera. Det ska vara gjort i början av nästa vecka, som vanligt är det snabba ryck när vi väl får information!

Om allt går vägen kommer vi att adoptera ett barn från Ryssland. I höstas annonserade AC att det var möjligt att skicka papper dit direkt och att väntetiden är ungefär arton månader från det att papperen kommit fram till landet. Tiden var avgörande för oss, därför valde vi Ryssland trots en krånglig procedur, tre resor och en högre kostnad än andra länder. Våra papper kom fram i början av februari, men strax därefter stoppades alla utlandsadoptioner från regionen Pskov där vi blivit placerade. I januari upphörde alla adoptioner till USA, även de som i princip redan var klara. Många ryska adoptivbarn har farit illa på olika sätt i USA, vilket ledde till ett totalförbud (eftersom det handlar om två forna stormakter finns det förstås gott om andra politiska förklaringar också). Förbudet mot utlandsadoptioner i Pskov hörde även det ihop med att ett ryskt adoptivbarn misshandlats i USA.

I ungefär två månader har vi alltså inte vetat särskilt mycket om vad som händer med vårt ärende. Under den tid vi trodde att vi skulle adoptera från Pskov hann jag börja fundera över hur vi skulle ta oss dit och ungefär vad det skulle kosta. Pskov ligger bara 40 mil från Tallinn i Estland, som i sin tur bara är en båtresa bort. De tre resorna kändes överkomliga och jag spelade upp små filmer i huvudet där vi satt i bilen på väg mot Estlandsfärjan. Längre än så vågade jag inte fantisera, det kändes alldeles för otänkbart att föreställa sig oss på barnhemmet. När AC bekräftade adoptionsstoppet i Pskov efter att jag sett artikeln i DN kändes allt tämligen hopplöst. Det som tidigare varit hyfsat konkret tonade bort och byttes ut mot ovisshet igen. Vår landansvarige undrade om vi kunde tänka oss att byta region och nu i veckan har vi alltså fått reda på att vi blivit placerade i en region i Sibirien. Naturligtvis är det bra att vi kunde byta, det viktigaste är att adoptionen blir av. Det tråkiga är bara att 80 mil tur och retur nu bytts ut mot drygt 800 mil... Skillnaden blir extra stor eftersom vi ska 
åka till Ryssland tre gånger. Men - det finns alltså fortfarande en chans att det blir Pskov. Efter alla turer som varit de senaste åren är jag helt enkelt extra känslig för förändringar, även om det i slutändan inte spelar någon roll varifrån barnet kommer.