När jag var nybliven singel som 27-åring minns jag att det stod mycket i tidningarna om att fertiliteten sjunker drastiskt efter just 27. Då kändes barntankarna lyckligtvis avlägsna och jag hade fullt upp med att deppa över mitt spruckna förhållande. Åren har rusat iväg och nu är jag 37, minst lika förvånad som alla andra över hur fort tiden går. Nu får vi höra att efter 35, då minsann är det väääldigt sent och helt andra förutsättningar än för för de som är yngre. Det här känns förstås bittert nu när vi fastnat i IVF-karusellen och dessutom väntat på vår tur i landstingskön i en hel evighet.
Eftersom jag redan tidigare är en liten tant, har jag släktforskat en hel del. En deppig dag i höstas när åldersfunderingarna började gå mig på nerverna gjorde jag lite statistik över hur gamla mina anmödrar var när de började få barn, här är några exempel:
Farmor: 7 barn, 27-41 år
Farmorsmor: 9 barn, 30-45 år
Farmors mormor: 8 barn, 29-45 år
Farmors mormorsmor: 9 barn, 27-44 år
Farmors mormors mormor: 3 barn, 30-44 år
Mormor: 3 barn, 22-34 år
Mormorsmor: 12 barn, 25-46 år
Mormors mormor: 9 barn, 19-41 år
Mormors mormorsmor: 6 barn, -40 år
Mormors mormors mormor: 8 barn, 26-39 år
Speciellt på min farmors sida kom de igång med barnalstrandet ganska sent och fortsatte långt upp i åldrarna. Min farmor, och säkert många före henne, var piga innan ungarna kom. Jag tycker att det är fascinerande att de fick barn så sent, trots kyla, hårt arbete, mörker, fattigdom och norrländskt elände.
Något att tänka på för oss som brottas med att tiden går...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar