Never let me go...

I fredags såg jag filmen som jag väntat på ända sedan jag fick veta att den var på väg; Never let me go med Keira Knighley och Carey Mulligan. Boken av Kazuo Ishiguro läste jag för ett par år sedan, den handlar om eleverna på vad som verkar vara en ganska vanlig internatskola i England, skillnaden är dock att alla elever är kloner som kommer att växa upp bara för att donera sina organ. Filmen fångade känslan i boken på ett oväntat bra sätt (jag läste den igen i helgen bara för att bekräfta det...) och var en oväntat lyckad filmatisering av en bok.

Jag har tänkt skriva om vår längtan, kamp, men framför allt väntan på en liten människa som inte kommit efter tre år av försök. Hur hänger då filmen ihop med det? Kanske är det så att allt jag läser, ser och hör just nu på något sätt hör ihop med barnalstringsförsöken? Så är det kanske, för när jag läste boken första gången förknippade jag den inte ett dugg med det. Hur som helst - bokens huvudperson Kathy får tag på ett kassettband, hårdvaluta i hennes skola. Musiken är någon slags jazz som sjungs av en artist som heter Judy Bridgewater. Kathy fastnar för en av låtarna som heter just Never let me go och tolkar texten som att den handlar om en kvinna som fått veta att hon inte kan få barn och nu äntligen fått ett som hon aldrig vill släppa ifrån sig. Kathy kan, liksom de andra eleverna, inte få barn och scenen är något av en nyckelscen för hela berättelsen.

Jag älskar boken och filmen; läs och se!