Little children

Jag har precis börjat läsa boken Som små barn av Tom Perrotta. Den har även filmats med Kate Winslet; Little Children, så jag vet ungefär vad som kommer att hända. Bokens huvudperson Sarah är en uttråkad amerikansk förortsmamma som inleder ett förhållande med en lika uttråkad förortspappa. Det som slår mig nu är att det som irriterar henne (i alla fall inte så här långt i boken) inte är hennes barn utan alla andra mammor som är hopplöst trista, präktiga, inte kommer ihåg en enda filmtitel och bara pratar om hur trötta de är.

Det här känner jag igen; hur otroligt tradigt det kan vara att försöka prata med somliga kvinnor som har barn. Om jag säger något som inte handlar om att suga ut snor ur näsan på en ettåring, att hämta på dagis eller liknande kan jag få kommentarer som: "sån´t där har man bara tid att fundera över om man inte har barn". Förutom att det är ett effektivt sätt att få slut på ett samtal är det förstås en käftsmäll för mig som är barnlös.

Hur som helst; det klagas sällan på barnen i skönlitteratur, däremot klagas det på omständigheterna och miljön kring livet som barnfamilj, ungefär som i verkliga livet. Vi som inte har familj får välja att läsa andra böcker (om inte just denna visar sig vara väldigt bra...) eller att dra oss undan en smula för att stå ut.