Hur jag hamnade här

I sommar är det tre år sedan vi började planera för barn. Inom ett år borde något hända, det gör det ju för de allra flesta. I juni ringde jag till min vanliga gynekolog för att få en tid för utredning, vi fick en tid i oktober. Glad över att jag tagit tag i det och över att sambon tog det på allvar väntade vi i fyra månader till utan att något hände.

Det var inget fel på någon av oss och i november 2009 fick vi en remiss till Huddinge för IVF-behandling. Tiden gick och vi väntade, övertygade om att landstinget skulle ta hand om oss när tiden kom och om att våra pengar icke skulle förspillas till privata alternativ. I december 2010 fick vi då äntligen komma på vårt första samtal i Huddinge. Vi hade då nyss gjort en misslyckad insemination och kände oss extra peppade att komma igång med en IVF-behandling. Sju veckor senare började jag spraya med Suprecur och efter ett par veckor blev det sprutdags, 225 e Gonal F.

Efter fyra dagars sprayande, sent en söndagkväll, fanns det inte en droppe Gonal F kvar i sprutan. Jag hade lagt sprutansvaret på sambon som haft fullt upp med sin rejäla förkylning och med att fixa inför sin brors stora fest, så ingen av oss var beredd på att något sådant skulle kunna hända. Vi körde i ilfart till nattöppna Scheeleapoteket, men ingen mer "medicin" fanns utskriven åt mig. Vi ringde och ringde till stans alla akuter, men hamnade bara hos sjukvårdsupplysningen som sa att de inte kunde göra något. Till slut somnade jag, utmattad av tårar och väntan på läkaren som de sagt skulle ringa, utan att ha tagit dagens sprutdos. Nästa morgon åkte vi till Huddinge och pratade med en barnmorska som sa att det nog/kanske inte skulle göra något att vi missat en spruta. Jag tog blodprov som planerat och dosen höjdes till 375. På onsdag var det dags för VUL och läkaren såg då att fem äggblåsor var på gång. Skönt tänkte jag, det här kan nog gå vägen. Två dagar senare tog jag bilen till Huddinge, glad över att solen sken och över att få åka tidigare från jobbet. Läkaren såg då bara tre äggblåsor och pratade om att det antagligen var min kropp det berodde på, inte sprutmissen. Började gråta efteråt hos barnmorska och åkte hem och fortsatte gråa i soffan istället för att gå ut och äta som planerat.

Efter helgen var det dags för äggplock. Vi var pirriga och förväntansfulla när vi åkte dit och gladde oss åt att läkaren fick ut tre ägg och att det inte gjorde så ont som jag trott. Vi fick en tid för ET på torsdag och hämtade ut vagitorierna som skulle användas under ruvandet på väg ut från sjukhuset.

Nästa morgon ringde läkaren från Huddinge och sa att äggen såg onormala ut och att de skulle ha kastats om inte en professor kommit förbi och bestämt att de skulle långtidsodlas. Ingen återinföring på torsdag alltså. Jag förstod ingenting och ringde upp igen och pratade med en barnmorska. Hon sa att äggen hade för många polkroppar och att min ålder kan ha spelat in. Jag grät och grät och kände mig hopplöst steril hela dagen. Jag stannade hemma från jobbet en dag till, googlade om långstidsodling, startade familjelivstrådar om det jag undrade över och läste artiklar om Outi Hovatta, professorn som tyckte att äggen skulle långtidsodlas. Lite hopp kom tillbaka, men när läkaren ringde på jobbet på fredagen och sa att äggen inte klarat sig bröt jag ihop igen.

Efter det gick helgen i ett med besök av mina släktingar. Sambon var sammanbiten och asocial, så vitt han visste var hans sambo infertil och allt hade gått åt skogen. Redan på tisdag nästa vecka fick vi träffa läkaren som berättade att två av äggen blivit befruktade, men att de släppt in för många spermier och inte delat sig på rätt sätt vilket gjorde att de inte kunde användas. Han blev lättad, kanske att det skulle kunna gå bättre nästa gång. Ute hos barnmorskan fick vi veta att nästa gång låg 12 veckor framåt i tiden, v. 20 i slutet av maj. Än en gång började jag gråta inför en barnmorska; varför, varför måste just vi behöva vänta så länge när det faktiskt kan ha varit läkarens miss som gjorde att vi misslyckades? Varför, varför när jag ju fyller 38 i december och tiden rinner ut? Barnmorskan pratade om AMH-värde, att det kan vara lågt och borde testas. Eftersom jag läst så mycket om hur chanserna försämras med ett lågt värde kände jag mig lurad; tänk om jag gått omkring med dålig äggstocksfunktion medan alla läkare hela tiden sagt att allt ser så bra ut. Blodprov togs och vi skulle få information om värdet efter två veckor, alltså för tre veckor sedan. Jag borde ringa och kolla, men jag fegar ur eftersom jag inte orkar få ett negativt besked.

Nåväl; om allt går vägen börjar jag med den korta metoden i början av vecka 18, alltså om fem veckor med äggplock v. 20. Sju veckor kvar. Om jag vetat hur länge vi skulle få vänta hade jag satt sprätt på mina sparpengar och försökt privat direkt.

Storken är lite grinig för att hen inte har med sig en unge till oss...