Jag jagar runt på nätet efter andra som mig. Andra som vet vilket elände det är att befinna sig mitt i IVF-karusellen. Andra som vet hur det känns att ens kropp reduceras till en äggfabrik och andra som vet hur utlämnad man är till vården. För varje ny blogg hittar jag tio nya, jag läser lite och rusar sedan vidare. Så många som är eller har varit med om samma sak som jag.
Jag har en blogg som nästan ingen läser, hur hittar man läsare? Mina foruminlägg blir långa och där får jag ofta stöd, men ibland vore det skönt att skriva ego-inlägg och få kommentarer utan att skämmas för att jag bara skriver om mig själv...
Mina chanser att få ett biologiskt barn tycks obefintliga, det börjar jag förstå nu. Eller egentligen inte, allt hos mig har alltid tytt på fertilitet; regelbunden mens, ägglossning osv. Nu är det inte längre så. Sambon lider i tysthet, allt elände hopar sig för honom. Hans älskade mormor dog samma dag som jag tog första sprutan och begravningen är i övermorgon. Jag har gjort honom barnlös. Om han inte träffat just mig hade han kanske inte behövt vara med om det här. Hur gör jag nu? Ska jag alltid vara snäll och glad av tacksamhet? Visst är vi två om detta, men det är jag som behandlats och min kropp som sviker...
Jag har tagit mig igenom den här dagen nu. Dagen då vi fick veta att vi misslyckats igen; att äggen inte befruktats. Jag har pratat med en barnmorska och en läkare, mailat till kommunen för att få tid med en adoptionshandläggare, skrivit och läst en massa på nätet, sambon har pratat med en barnmorska, vi har somnat till en film, åkt en tur till en parkering med en massa affärer runt omkring och sett på TV. Bland annat, men mest har jag gråtit. Gråtit över barnet som skulle komma den här gången, barnet som redan fått ett namn. Jag önskar att det vore över, men imorgon när jag vaknar börjar det om igen. Så är det. När det händer jobbiga saker är den första dagen ibland den bästa, man gör saker och allt känns tydligt. Så småningom blir det mer ett grått töcken av sorg.
Det känns så orättvist. Jag har haft min del av sorger, så många att andra ofta blir obekväma om jag nämner sådant jag har varit med om. Så många som dog så tidigt i mitt liv och nu är känslan, inte riktigt, men nästan densamma. Sorgen över framtiden som inte verkar bli som jag önskat och mitt i allt detta en mindre sorg över att aldrig få vara som alla andra.
Jag har inte haft någon mamma att fira på morsdag på 22 år, nu ser det ut som om jag aldrig kommer att bli firad då heller. En bagatell visserligen, men små saker blir ibland fånigt stora.
I andras ögon kan det kanske vara så att de ser det där med firandet av morsdag som en bagatell, men jag förstår absolut din sorg både att inte kunna fira eller firas!!
SvaraRaderaVi är många som tyvärr behöver genomlida detta eviga kämpande för att få det som många andra tar för självklart. Livet är så otroligt orättvist och när jag läser ditt inlägg gör det ont i hjärtat! Jag hoppas så att allt vänder för dig/er och att du/ni få lyckas med det som vi alla vill lyckas med, någon gång i framtiden.
Många kramar!