Jag märker att jag har svårt för att läsa det jag själv skrivit. Det har varit en så sorglig resa för mig, jobbigare än jag någonsin kunnat tro. På ett sätt kanske det är bra att IVF-delen av barnlöshetsresan ser ut att bli ganska kort. Massor med försök som lett till ET och sedan misslyckats hade säkert varit värre. Nu blir plågan kortare.
Jag har skickat efter information om adoption från flera olika förmedlingar och om drygt två veckor ska vi träffa en adoptionshandläggare för samtal. För mig känns det bra och relativt naturligt att adoptera, medan äggdonation känns märkligare. Det svåra är tiden, att det tar flera år. Just nu är i alla fall min målbild ett adoptivbarn, även om det lär dröja innan det blir vår tur eftersom vi har åldern mot oss och inte gift oss ännu.
I lördags var jag på "tjejfest", en tradition som sett likadan ut i några år den här tiden på året. Jag är aningen labil i sådana sammanhang, det blir alltid barnprat. Hur hanterar man en helt omotiverad klump i halsen när alla andra pratar om hur nappavvänjningen gick till? Stora barn eller små - alla kan de relatera till samma sak. Jag tackade nej till flera av drinkarna som bjöds, men hade ont i huvudet hela da´n igår i alla fall. Ingen påtaglig berusning, men baksmällan klarade jag mig inte undan i alla fall...
Usch, jag går faktiskt inte längre på tjejträffar där jag vet att det blir en massa barnprat för jag klarar inte av det. Tyvärr blir man lite isolerad, eller blir och blir jag har ju valt det själv, för att ångesten, ledsamheten och utanförskapet är inte värt de där timmarna med de gamla kompisarna. Tragiskt nog!
SvaraRaderaJag och min man står i kö för äggdonation och efter sommaren någon gång är et vår tur. et var inget lätt beslut för mig. I början mådde jag fysiskt illa av att ens tänka tanken att ägget jag skulle bära inte skulle vara mitt. Det tog väldigt lång tid och många samtal med nära och kära och andra bloggsystrar innan det kändes ok. Nu känns det faktiskt helt bra och jag ser fram emot att det ska bli dags. Adoption blir det inte för vår del. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig det, men maken är inte där än. vet inte om han någonsin kommer bli redo för det.
Kram!