"En pojke till... Ja, en flicka hade varit roligt, vi får se om vi skaffar ett tredje barn så småningom... Kanske ändå." Pratar med en kompis i telefon, deras andra barn föddes i somras, det första i början av 2009. Vi hade haft barn i samma ålder som deras etta om vi lyckats direkt. Hon är ett par månader äldre än mig och uppenbarligen inte för gammal för att fundera på ett tredje barn. Märkligt. Hon ringde för att gratulera till bröllopet, så jag försöker styra tillbaka samtalet dit.
Lunch med två av kursarna i studiegruppen. Den ena visar sin i-pad med olika spel som hennes barn brukar spela när de är ute och reser. Den andra kursaren lyssnar fascinerad, hans söner behöver mer aktiviteter. Jag försöker visa mig intresserad, tänk vad man kan göra med en i-pad! Klä av och på Barbie-dockor, färglägga och till och med dreja på låtsas. När jag ansträngt mig ett tag och de fortfarande inte bytt ämne tar jag upp mobilen och tittar på den. Jag syns inte.
Jag tänker att det faktiskt är ganska trist att alltid, i alla lägen, prata om sina barn. Stängs andra områden i hjärnan av tills barnen blivit större? Visst finns det andra saker att prata om? Alla är inte så och jag vet att människor med barn också kan tycka att det är tråkigt att lyssna på långa utläggningar om andras ungar, men ändå...
Igår och i förrgår. Så här är det var och varannan dag. Gick ändå och lade mig nöjd eftersom jag träffade en fin kompis och tränade lite igår kväll.
Uscha ja. Det är så surt. Märker de inte själva när de stänger någon ute?
SvaraRadera