I ett annat land

För några år sedan var jag utomlands i ett år. På ett litet kick blev jag tjänstledig, lägenheten uthyrd och väskan packad. Jag hade gnetat och sparat ett bra tag för att ha råd att stanna borta länge, längre än de tre månader i sträck som jag varit borta tidigare.

Jag var så gott som säker på att det var detta jag ville göra, se lite mer av världen och passa på att jobba lite utomlands också. Efter ett tag fick jag ett jobb, i princip samma jobb som här. Varje dag stämplade jag in med stämpelklocka klockan kvart i åtta och stämplade ut klockan fem. Halv sex gick solen ner, så under min lediga tid var det mörkt för det mesta, precis som här. Det är lätt att glömma det, att solen går ner så tidigt i tropiska länder. Jag bodde högst upp i en etta med badrum, kylskåp och balkong med diskbänk. Två trappor ner bodde en kollega som jag träffade ibland och några gånger i veckan åkte jag hem till en annan kollega och tittade på "OC" (hon gillade det...)

Livet blev vardag och mitt i allt det där som skulle vara exotiskt och spännande började jag undra vad jag egentligen gjorde där, alldeles ensam. Ja, helt ensam var jag ju inte, men jag hade inga nära vänner, ingen familj och inget annat sammanhang än mitt jobb. Jag var 31 år och kände att ett förhållande och kanske till och med barn, inte skulle vara så tokigt ändå.

Efter ett tag fick jag nog av vardagslivet, packade väskan och sa upp mig. Nu låg Asien för mina fötter igen och efter ett drygt ett dygns resande hade jag kommit långt bort från staden där jag bott i mer än ett halvår. Äntligen fri, äntligen skulle jag få det enkla liv som ryggsäcksresenärer åtnjuter. Inga räkningar att betala, ingen städning, ingen matlagning, ingen oro över att inte räcka till på jobbet. Varje dag finns bara konkreta saker att ta tag i; vad ska jag äta, var ska jag sova och var ska jag nu? Under min tidigare tremånadersresa hade allt gått som på räls, men nu kändes det inte lika spännande längre. Det hade av någon anledning blivit svårare att slå sällskap med andra och jag funderade mer. Under en och samma dag fick jag dessutom höra: "When I´m your age I´ll definitely have children!" De som sa det var inte så mycket yngre än mig, men jag började ana att jag nu i allra högsta grad betraktades som en person som "borde" ha barn.

När jag kom hem var jag pank men rik på erfarenheter, som det så klichéartat brukar heta. Innan jag åkte hade jag haft ganska gott om singelkompisar, men nu började det tunnas ut rejält. Jag ville träffa någon, men det var inget jag pratade så mycket om. Som singel lär man sig att det inte är bra att verka för "desperat"...