Tillsammans

"Jag är lite orolig att du ska grotta in dig i det här, förstår du vad jag menar?" säger sambon bekymrat. Det är dags för TV 3:s Drömmen om ett barn och jag sitter förberedd framför teven. Jag förstår precis. Det är så jag har gjort under hela det här året. Läst och skrivit i barnlöshetsforum, letat bloggar, läst bloggar, skrivit själv. Vänt och vridit på allt som läkarna sagt, allt som känt och tänkt och som andra skrivit. Ofrivillig barnlöshet ur alla möjliga aspekter. Jag vet mer än jag någonsin trott om allt som har med infertilitet att göra. Inte bara det som gäller oss, låg äggreserv, misslyckade IVF:er och adoptionsförberedelser, utan jag har också snappat ut en hel del om PCOS, Endometrios, manlig faktor, äggdonation, singlar som vill ha barn, samkönade pars barnlängtan, regnbågsfamiljer osv. Hade jag drabbats av detta för 20 år sedan hade jag säkert lånat hem mängder med böcker från biblioteket, men nu har jag hängt över datorn istället.


Vi tittar tillsammans en stund, precis som vi gjorde i måndags när SVT visade sin serie. Sambon berättar om sin nya, 29-åriga kollega. Av någon anledning hade de börjat prata om att vi inte kan få barn. Han säger att han uppmanat henne att inte vänta utan försöka få barn innan det är för sent. När han hör det gotländska paret på TV säga att det varit jobbigt när vännerna runt omkring blivit gravida, så jobbigt att de inte velat umgås mer, säger han att han känner igen sig. Det har hänt något. Han börjar komma ikapp. Vi är två i detta och kanske börjar vi mötas mer och mer. När gotlänningarna säger att de nu äntligen blivit en familj efter att ha hämtat hem sin flicka från Sydkorea säger sambon "Där är skillnaden mellan dem och oss, jag ser det som att vi redan är en familj."


Så är det ju. Vi är en liten familj nu. Så småningom hoppas vi på att bli en lite större familj.