Jag undrar ibland om jag känt på mig att jag skulle kunna få svårt att få barn. Redan för många år sedan, trots att allt sett ut att fungera som det ska. Det har aldrig känts helt självklart att just jag skulle kunna få barn. Jag pratade med en kompis om det häromdagen och hon sa att hon kände igen det. Att jag, mer än någon annan hon känner, ofta pratat om att man inte kan ta barn för givet. Det hindrade i och för sig inte att jag hoppades och oftast trodde att det skulle fungera när vi började försöka. När det sedan inte gick började jag hoppas på att IVF skulle vara vår väg till att bli föräldrar. Nu, efter att ha insett att vi är chanslösa att lyckas med provrörsbefruktning, sätter jag mitt hopp till adoption.
Det finns mycket vi kan göra egentligen. Åka utomlands och betala stora summor för äggdonation som har ungefär 35% chans att lyckas per försök. "Mörka" våra landstingsförsök och tjata till oss flera IVF:er någonstans där inte bryr sig om att det inte gått tidigare, kanske utomlands det med. Ändra livsstil; börja med kosttillskott av olika slag, äta annan, nyttigare mat, kanske börja med yoga och akupunktur. Min kompis tyckte absolut att vi borde satsa på ÄD utomlands. Jag höll inte med, eftersom vi i nuläget hellre lägger våra pengar på en framtida adoption. Om vi får en kallelse från landstinget angående äggdonation får vi väl ta ställning till det då, men just nu känns det inte aktuellt. Någonstans mitt i samtalet kändes det konstigt att jag skulle behöva argumentera... Hon är en god vän, men ibland vill jag inte ha tips och råd, bara känna att jag är omtyckt även om jag aldrig skulle få barn.
Som mannen sa när jag berättade om min kväll; vi är ofrivilligt barnlösa och vi längtar jättemycket efter barn. Nu är adoptionspapperen inskickade till stadsdelen och vi har gjort vad vi kan göra just nu. I framtiden kommer jag kanske att gräma mig över att vi inte gjorde mer, men nu vill jag vila lite. Jag orkar inte ägna hela dagarna åt att tänka på att jag inte har barn.
Så sant, man kan inte ägna dagarna åt att gräma sig, det blir för jobbigt. Samtidigt är det ofta svårt att låta bli. Tycker det är synd att din kompis försöker övertala dig till ÄD. Varför anser hon inte adoption som lika bra? Där är ju chanesn att få "valuta" för pengarna så mycket större, som du skriver. Det var avgörande även för mig.
SvaraRaderaFör min del känns det som om jag nästan helt har slagit om nu. Små bleka bebisar lämnar mig nästan oberörd, medan små mörka bebisar får ögonen att vattnas, varje gång! ;)
Pratade nyss med kuratorn om det där; att först tror man att IVF är en "quickfix" till barn även fast det innebär en lång väntan för att ens komma igång. När det inte fungerar hänvisar vården till ÄD, nästa "snabba" väg. Min kompis menar att med ÄD utomlands nu kan jag få barn inom ett år, medan adoption tar mycket längre tid. För mig känns ÄD mycket mer komplicerat att ta ställning till än adoption, det senare har jag trots allt kommit i kontakt med i hela med liv, medan ÄD som alternativ för mig bara funnits i mina tankar i några månader. Jag behöver tid att bearbeta det, medan jag inte alls hade känt på samma sätt om det funnits en möjlighet att få adoptera snabbare. Det känner jag mycket starkare för. Men jag har förstått att det är olika för olika personer. För mig är det inte viktigt att bli gravid, utan jag vill ha barn på ett eller annat sätt, medan andra har ÄD som det självklara förstahandsvalet.
SvaraRaderaOj vad jag känner igen det du skriver! Alltihop, även känslan av att bara vilja vila ifrån allt ett litet tag. Vi har precis fått barnbesked på en liten pojke i Kina och jag kan säga att jag är väldigt nöjd med den väg vi valt att gå. Det är väl ändå det som räknas, att man nånstan kan känna sig nöjd med sina val. Då är det inte alltid så bra med vänner som kommer med "goda" råd även om deras tanke är aldrig så god. Vissa saker måste man få traggla sig igenom på egen hand...
SvaraRaderaJenny: Grattis till barnbeskedet! Vad roligt! Det är nog som du skriver, att man själv ska hitta just sin väg.
SvaraRadera