En del, som jag, gråter ganska ofta. Andra gråter nästan aldrig. Häromdagen såg jag Emma Jansson på TV, hon som fick sina två barn ihjälslagna med en hammare av sin pojkväns före detta, "Tyskan", och själv höll på att stryka med. Emma sa att hon bara gråtit två gånger sedan det hänt. Hon berättade att hon inte heller hade något behov av att prata med psykologer eller kuratorer, utan att vänner och familj var tillräckligt för henne. Hon har ett nytt barn nu med sin sambo som hon fortfarande är tillsammans med och hon såg uppriktigt glad ut under intervjun.
Det är förunderligt så olika vi människor är.
Jag läste hennes bok. Och det är intressant hur vi hanterar sorg på olika sätt. Boken var läsvärd.
SvaraRaderaDet var många som reagerade på att hon var så glad hela tiden nästan direkt efteråt. Själv tyckte jag med att det var lite märkligt men jag undrar om hon inte har en väldigt stark tro på ett liv efter detta och det gör att hon ser det ljusare.
SvaraRaderaSjälv gråter jag inte heller speciellt ofta, minns inte när det skedde sist. Jag kan känna mig väldigt ledsen och nere, men jag reagerar mest med ilska och det är väl en reaktion det med. Ja alla är vi olika och tur är väl det.kram
Så sant som det är sagt,vi är alla så olika och reagerar på olika sätt. Själv är jag i perioder en riktig gråt-fia. Just nu är jag inne i en sådan period. Den här veckan har jag gråtit till diverse tv-program bl a när Japan damerna vann fotbollsfinalen(!!) :)
SvaraRaderaKram
Till viss del kan jag känna igen mig i frånvaron av gråt. När man själv blir så traumatiserad som hon blev, svårt skadad i bl a huvudet, råkar både kroppen och själen i chock. Det är inte säkert att gråt ligger närmast tillhands då, utan snarare en kamp för att förstå sin nya situation och vad som har hänt. Det kan ta tid att ta till sig det som hänt, successivt. Då reagerar vi kanske annorlunda än när vi t ex får ett sorgebud utan att ha blivit utsatta själva.
SvaraRadera