Det kan gå flera timmar, dagar och kanske rent av veckor ibland när jag känner att jag har huvudet över vattenytan. Då funderar jag inte lika mycket på min infertilitet utan får för mig att vi kommer att få barn vi också, så småningom.
Sedan, helt plötsligt, kommer de där känslorna tillbaka. Sorg, bitterhet och oro för en framtid utan barn. Jag oroar mig också för hur jag kommer att känna om det blir ett faktum, kommer jag att krascha totalt då? Men mest av allt är jag arg, i alla fall just idag.
Jag är arg på mig själv och på vården. Det varierar lite vad jag är mest arg på, just nu är det de läkare och sköterskor jag träffat under hela den här resans gång. Jag förstår förstås att det är deras jobb. Att de har regler att följa och och att de har många patienter. Så egentligen är det vården som institution som gör mig arg. Det har funnits så många "om" som kunde ha förkortat den här barnlöshetsprocessen och gett och tid till annat istället.
I juni 2009 ringde jag min gynekolog för att få tid till en fertilitetsutredning. Vi fick en tid i september och utredningen var klar först i november. Hade vi fått en tidigare tid hade vi sparat in ett halvår (Jag vet att allt stänger över sommaren, men i alla fall).
Om läkaren tagit AMH-provet redan då hade det besparat oss en lång och meningslös väntan på att få göra IVF. Vi kunde då ha haft två års längre kötid för att få adoptera och fått en kötid till äggdonation. Adoptionskö hade jag gärna ställt mig i i vilket fall, men ÄD-kön är ju beroende av att chanserna att lyckas med egna ägg ser ut att vara små. OM läkaren hade tagit AMH-värdet och det hade visat sig vara lågt, men inte katastrofalt hade vi kanske kunnat skrapat ihop sparpengar och gjort en privat behandling. Kanske var mina chanser större då än vad de är nu?
Om inte läkaren klantat sig och skrivit ut för lite Gonal F när jag gjorde min första behandling hade jag kanske ändå inte blivit gravid, men det hade besparat mig en hel del tårar.
Om köerna hade varit lika snabba då som de är nu hade vi fått börja göra behandlingarna redan våren 2010 istället för 2011.
Om inte läkaren inför vår andra behandling låtit mig bestämma behandling, medicin (Menopur) och dos hade det kanske gått bättre... Våra vänner vars första behandling var identisk med vår (samma medicin, dos och långa protokollet) blev gravida på sitt andra försök när gjorde likadant sånär som på att dosen höjdes och att läkaren gjorde ICSI. Detta är ett av de värsta "tänk om". Kan jag någonsin vara helt säker på att inte Gonal F, ICSI och det långa protokollet hade fungerat för mig med? Jag lär ju inte få veta svaret eftersom vi inte får gör fler behandlingar med egna ägg, inte ens privat. När jag tänker på det här blir jag dubbelarg, både på mig själv och på vården...
Om jag bara hade fått komma till äggplock den där sista gången hade det kanske gått? Antagligen inte, men varför tjatade då barnmorskorna hela tiden om att "det bara behövs ett guldägg"?
Alla dessa "om" kanske snarare tyder på bitterhet än ilska? Alla känslor rörs ihop till en salig röra ibland, samtidigt som jag ofta känner mig tämligen avtrubbad.
Så nu sitter vi här och på många sätt känns det som att vi är tillbaka på ruta ett. Det kan bli adoption. Om några år om vi har tur. Det kan bli äggdonation, men om det inte lyckas blir det dyrt och knepigt att försöka med det igen eftersom landstinget inte tror att de kommer att kunna ge oss mer än en behandling.
Jaha. Jag kan inte se mig själv som förälder. Inte för att jag inte skulle passa som mamma, utan för att målet med hela det här projektet känns som en utopi. Regelbunden mens och ägglossning hela livet och en fertilitetsutredning som var prickfri. Ändå är jag totalt steril. Lite snopet känns det allt.
Känner också igen pendlandet i känslor. Perioder då allt känns ok och sedan kommer den här bitterheten och ältandet tillbaka igen. Har insett att det nog är så det fungerar. För att få det ur systemet nån gång, så kanske man måste gå igenom det, gång på gång. Och nån gång vill man ju också få ett avslut. Förhoppningsvis i form av det där barnet då... Jag tycker ni borde ha goda chanser på ena eller andra sättet, oavsett infertilitet.
SvaraRaderaDu har all min sympati! Kram
Hej, jag kom in på din blogg via sökning "ivf" på nätet. Jag och min sambo är i full färd (har påbörjat vår utredning). Jag har än så länge känt att jag blivit taget på allvar av min gynekolog. Fick igår veta att mitt AMH-värde är lågt 0,9. Men enligt min läkare är det inte kört, utan det handlar om en helhetsbilden, dock påvisade han att det är ont om tid, och det har jag naturligtvis förstått, jag fylld 37 för några dagar sedan. Min sambos spermaprov (han är 38 och har tre barn sedan tidigare) kommer inom kort. Så det blir ivf för oss så snart det är möjligt, antingen privat eller via landstinget eller både ock. Har varit i kontakt med vårdgarantikansliet och där fick jag väldigt upplyftande svar, att det gäller att remissen kommer till dem så snabbt som möjligt. Därifrån jobbar de på allt de kan för att vi ska få behnadling inom kort. Nu är min fråga till dig som uppenbart varit med i svängen.. Vad ska jag tänka på, vilka fallgropar ska jag försöka undvika? Andra råd? Mvh Malin
SvaraRaderaHedda: Det är väl så det fungerar... Tack för sympatin, den är ömsesidig!
SvaraRaderaAnonym: Jag är nog ingen expert egentligen, men några tips kan jag kanske ge.
- Tjata! Nu när vårdgarantin finns så har ni rätt att få vård inom tre månader. Åk till en annan stad om det behövs.
- Ta återbudstider om de frågar (kanske självklart, men ändå).
- Skriv ner alla era frågor innan ni träffar läkarna. Om något krånglar, skriv och berätta hur ni upplevt vården.
- Läs på. Kanske inte för att få svar, men för att veta vad ni ska fråga om.
- AMH-värdet är inte avgörande, utan hur du svarar på behandlingarna. 0,9 kan vara över 1,0 nästa gång du mäter. Jag hade 0,2 en dag och 0,5 två dagar senare. "Labbtekniskt" sa läkaren.
- Om den första behandlingen inte går bra så kan den andra behandlingen lyckas ändå. Våra vänner blev gravida på andra försöket, trots ett katastrofalt första försök.
- Fråga läkarna om ICSI, speciellt om det skulle visa sig att din sambo har slöa spermier.
Det var allt jag kunde komma på nu... Återkommer om jag kommer på något mer.
Lycka till!
Tack!
SvaraRaderaDen kvinnan jag pratade med via vårdgarantikansliet sa att de patienter hon haft i december hade alla fått tid i januari.
Så det låter ju lovande. :).
Sen är jag realist, jag är som sagt fyllda 37 och uppenbart börjar mina ägg sina.
Jag har varit inställd på att inte bli mamma under en lång tid, inte för att det inte funnits tillfälle. Har varit gravid tidigare men gjort abort.
Det har med att jag hittat "rätt" i den man jag lever med och att jag hittat ro i mig själv.
Det är klart att jag kommer bli apledsen om det inte går vägen, men det kommer inte rubba hela min existens.
Jag är inställd på att inte bli mamma, det är säkert en överlevnadinsikt, och det är väl bra att jag känner så.
Jag tror att senare i livet kommer det antagligen vara en trygghet, att vi försökte allt vi kunde.
Visst äggdonation finns.. adoption finns..
Men det känns avlägset i nuläge.
Ok.
Du får stoppa mig om det är så att mina frågor bara väcker en massa som du nu försöker bearbeta.
Jag fastande för din sida det är därför..
Oj dessa känslor. Alla om och men och kanske.
SvaraRaderaJag gjorde 11 inseminationer, varför i hela världen gjorde jag det? Tänk om jag IVF:at tidigare, kanske hade det fungerat? Kanske... Det får jag aldrig veta. Men jag gjorde min första insemination när jag var 27. Jag tog paus emellan och gjorde IVF 1 när jag var 30år. Det tog tid att vänja sig vid anonym donator, jag trodde inte det kunde vara omöjligt redan då. Men om jag gjort IVF 1 när jag var 28 år istället?
Med tiden har jag slutat ge mig själv mentala örfilar för det där. Jag har alltid haft regelbunden mens, allt såg fint ut och jag visste inte.
När jag gjorde ED1 hade jag inget hopp. Inte egentligen. Jag tänkte att det var de sista stegen mot ett biologiskt barn, sista rycket att undvika åren av väntan för att få ihop adoptionspengar (det skulle nog bli 4 års paus åtminstone för att återställa det fertilitetsbehandlingarna tagit). Det var allt. Uppenbarligen behövs inte vår tro för att liv ska bli till.
Det går inte att helt plötsligt automatiskt bestämma sig för att sluta slå sig själv och andra för vad som borde gjorts... jag vet det. Därför är jag till slut bara tacksam att jag någon gång tydligen upphörde.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaAnonym: Ingen fara, fråga på du bara! Fantastiskt detta med vårdgarantin, det låter lovandet att ni ser ut att komma igång snart!
SvaraRaderaFC: Tyvärr tror jag nog att det är ett ganska tråkigt drag hos mig, att jag slår på mig själv i alla möjliga sammanhang alltså... Det säger mig syster i alla fall som tycker att jag borde stå framför spegeln och säga "Oj, så bra jag är!" varje morgon. Vad gäller barnlöshetsslagen så tänker jag så här mycket mindre nu än i somras i alla fall, alltid något. ;-)
jag vill så gärna skriva nåt klokt och tröstande, men allt jag kan komma på är "know the feeling". även om våra historier och problematiker ser delvis olika ut så är den där frustrationen gemensam. liksom ilskan, bitterheten, uppgivenheten... "om inte om hade varit" - det är så frustrerande att det liksom inte finns några handlingsutrymmen. mycket annat i livet kan man påverka men inte detta.
SvaraRaderaja, istället för klokt och tröstande blev det alltså bara bekräftande av ett deprimerande tillstånd (som du dock beskriver oerhört klokt och träffande, och det är väl alltid nåt!). jag slår f.ö. också alldeles för mycket på mig själv. det är dumt. ska vi kanske försöka sluta med det tillsammans? ;)
Tack!
SvaraRadera:).
miss adapted: Det där var klokt och tröstande!
SvaraRaderaVissa dagar känns det så, vissa inte.
Kram
Tack för dina hälsningar hos mig, Nelle!
SvaraRaderaSkönt att det finns dagar så det känns OK och hoppfullt inför framtiden. Samtidigt är det inte konstigt att sorgen kommer ikapp ibland. Både som ledsenhet och vrede. Och innan man har landat med just SITT barn så tror jag de där om:en kommer. Eftersom man lever i något som borde ha varit annorlunda.... Jag tror och hoppas att du också snart landar i den sköna känslan av JAHA! "Jasså var det därför allt skulle vara så segt och bedrövligt - för att vi skulle landa just här. I detta som är just det rätta".
Men tills det sker är det OK med alla de känslor som kommer och måste få utrymme. Även om det förstås är behagligare att vara nöjd och hoppfull än arg och ledsen.
Tack för din stöttande och peppande kommentar Cecilia!
SvaraRaderaDet är oerhört lätt att hamna i sådana tankar som OM.. OM.. OM.. MEN det är ju inget vi kan göra något åt nu. Vi kan bara lära oss utav dessa OM. Tex som att man skall kontrollera medicinerna som skrivs eller vara tydligare med läkare om vad som förväntas. Och jag tror också att om OM inte hade hänt, utan allt det du skrivit blivit som du förväntat dig utan OM, så hade det säkert skapats och funnits andra OM som du funderat över.
SvaraRaderaMen visst är det lätt att fundera om alla dessa OM hade gjorts bättre. Det gör jag också. Och det är inte någon ide. Kram Kix
Kix: Vissa dagar så kommer alla de där frågorna... Som du skriver hade det säkert blivit en massa andra om ifall saker skötts annorlunda.
SvaraRaderaKram