För flera år sedan, drygt tio, hade jag en kollega som inte kunde få barn. Hon var runt 35 då och kämpade med IVF: er och ett trassligt förhållande i flera år. Jag led med henne, men hade ingen aning om vad hon gick igenom. Allt kändes väldigt främmande och jag kunde inte alls sätta mig in i hennes situation. Jag minns en gång när vi pratade om detta med en tredje person som då frågade mig om jag funderat på barn. Jag kände mig nästan generad över frågan, svarade undvikande och tänkte att jag var alldeles för ung. En märklig känsla, jag var säkert 25 när det hände, men jag blev ändå generad på nästan samma (ganska barnsliga) sätt som man/jag blev när det pratades mens med lärare eller skolsköterska på mellanstadiet eller som jag blir nu när det dyker upp sexscener när jag ser på TV med min pappa. För ett par år sedan stötte jag ihop med kollegan igen. Nu har hon ett hett efterlängtat barn, men eftersom jag inte då var inne i barnlöshetssvängen frågade jag ingenting om hur det gått till, hur hon mått och hur lång tid det tog.
En annan kollega kunde inte få barn, gjorde ett privat IVF-försök och kom hem med barnet från BB lagom till kallelsen till Huddinge trillade in genom brevinkastet. De lyckades vid första försöket och deras barn har nu fått ett syskon.
Ytterligare en kollega var i min sits och ålder för nio-tio år sedan. Hon och hennes kille gjorde tre misslyckade IVF-försök och planerade sedan att adoptera. I samband med att planerna skulle sättas i verket tröttnade killen och försvann ur hennes liv. En kort tid senare gick han på krogen, träffade en föredetta och gjorde henne gravid direkt.
Olika historier, olika liv men med det gemensamt att de längtade efter barn. Här på nätet har jag tagit del av åtskilliga andra historier om och av människor som också längtar efter barn. Nu är min historia och mitt liv tillgängligt för de som hittar hit. För några år sedan hade jag aldrig trott att en del av min historia också skulle handla om barnlöshet.
Jag känner igen det där så himla väl. Min närmsta och bästa vän kämpade i flera år innan vi bestämde oss för att börja. Visst förstod jag att de hade det jobbigt men jag kunde ju aldrig frstå HUR jobbigt de hade det. Eller att JAG skulle ha problem att bli med barn...det fanns inte på världskartan.
SvaraRaderaNär jag sedan berättade för henne att vi har problem började hon gråta. Hon blev så ledsen för min skull och förstod att det var skitjobbigt för oss. Jag skämdes. Efter bara några minuter hade hon varit en bättre vän till mig än jag nånsin varit för henne.
Visst är det skumt - att man plötsligt är någonstans där man aldrig ville vara.
SvaraRaderahttp://www.medandufinns.wordpress.com