En av mina vänner väntar på att hennes barn ska komma. Hon är 7-8 år äldre än mig och har efter flera års köande, utredningar och väntan fått besked att det finns ett barn som ska bli hennes, ett barn som fyller tio år nästa födelsedag.
Jag minns att hon berättade att de par hon träffade när hon gick adoptionskursen verkade så sorgsna, medan det för henne var ett positiv start på något nytt. Hon sa att hon förvånades över det eftersom paren dels var två personer som delade erfarenheten, dels skulle få en kortare kötid än henne som ensamstående.
Det glömmer jag ibland, att vi är två om detta och att det antagligen är lättare än om jag hade varit ensam. Ibland avundas jag i min tur de barnlösa som är yngre än mig eftersom de har längre tid på sig att göra IVF:er och att de är mer eftertraktade som adoptivföräldrar, speciellt om de redan är gifta. Sådana tankar dyker förstås upp mot bättre vetande, jag vet att känslor inte kan jämföras eller mätas och att barnlängtan kan vara stark även hos de som är unga.
Som alltid går det inte att jämföra sorger och känslor. Man kan inte tycka att någon annan eller jag själv borde känna si eller så på grund av att de är mer eller mindre lyckligt lottade. Men visst jämför man sig, det är väl så vi gör. :) Man är avundsjuk på dem man tror har det bättre. Men då vet man heller inte hela sanningen om hur andra har det.
SvaraRaderaNej, visst är det så. Man vet ju aldrig hela sanningen om andra. Jobbar på att mota bort all barnslig avundsjuka...
SvaraRadera