För ett år sedan, efter ungefär två års försök, kände jag mig inte lika barnlös som nu. Det var ett obestridligt faktum att vi inte kunde få barn, men jag satt inte framför datorn och letade andra i samma sits på forum eller bloggar. Läste inte, skrev inte. jag pratade inte med så många heller, bara några av de närmaste vännerna.
Ibland dök det förstås upp tillfällen när det blev uppenbart att vi inte hörde till skaran av barnfamiljer. Konstigt nog blir detta som mest påtagligt när det är bara kvinnor som träffas, det går liksom inte att komma undan allt barnprat.
Med en månads varsel ordnades det en "tjejträff" tillsammans med tjejer som jag lärde känna när jag pluggade. Eftersom ingen av deras män kunde vara "barnvakt" på en fredagkväll följde tio barn med. Detta utspelade sig i Stockholm år 2010, men när samtalet kretsade kring männen lät det som 50-tal...
Under åren som gått sedan studietiden har jag ofta känt att vi glidit isär, men nu blev det tydligare än någonsin tidigare. Nästa dag ringde en av tjejerna och frågade hur det var med mig. Jag sa ärligt att det var jobbigt att alla hade barn utom jag. Det tog hon som kritik eftersom hon menade att barnen inte direkt kunde lämnas hemma ensamma (var är papporna?) utan var tvungna att vara med sina mammor. De flesta av dessa barn hade passerat amningstiden för längde sedan, men det argumentet bet inte. För ovanlighetens skull framhärdade jag i att det ändå var tungt att vara den enda utan barn, men då fick jag höra att det minsann var jobbigt för henne också eftersom hennes två döttrar är några år yngre än tjejgängets barn och några år äldre än hennes sambos kompisars barn...
Jag vet så väl att det är svårt att sätta sig in i barnlöshetsdilemmat om man själv inte varit där, men jag har fortfarande svårt att bemöta den här kompisens frågor om vår barnlöshet. Tyvärr är det ju kommentarer som dessa gör det svårt att berätta.
Utan andras bloggar skulle jag känna mig väldigt ensam i detta. Tack till alla som delar med sig av sina tankar och känslor kring ofrivillig barnlöshet, ni har gett mig en massa stöd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar