Att ändra sig

För en hel evighet sedan, när jag gick min grundutbildning, skulle vi i klassen skriva käcka positiva omdömen om varandra. En tjej i klassen som jag inte umgick med eller kände särskilt väl skrev då på mitt papper: "har tydliga åsikter samtidigt som du respekterar andras". Jag var kanske 22 när det här hände och just då var jag inte så nöjd med det som skrivits om mig. Inte så nöjd eftersom jag jämförde mig med de (den kanske...) som fått ett sprängfullt papper fullt med beröm och glada tillrop.

Nu tycker jag att just den kommentaren var fin, särskilt från någon som också var ganska ung och inte kände mig. Det där med åsikterna har följt mig genom livet. Jag säger ofta vad jag tycker om allt möjligt, ofta mer som en reflektion än som ett bestämt påstående. Så låter det i alla fall i mina öron, men kanske inte i andras... Eftersom jag inte riktigt vet hur jag uppfattas blir jag ibland orolig för att vara obekväm och prata för mycket. Ibland är det kanske så också, medan det i andra sammanhang ses som positivt. Svårt att veta.

Ibland har jag funderat över det när jag skrivit här också, eller när jag kommenterat på andras bloggar. Nu vet jag att jag inte är världens mest kontroversiella, men i alla fall. För mig har skrivandet varit ett sätt att bearbeta barnlösheten och alla svåra besked som vi har fått av vården. Utan ett forum för mina tankar vet jag inte hur jag hade mått idag. När jag tittar tillbaka märker jag att jag ändrar mig hela tiden. Att hamna i en kris, vad den än rör sig om, gör att vi omvärderar mycket och formulerar om tankar och åsikter hela tiden. Om du råkat hamna här och undrar varför jag har knepiga åsikter, kom tillbaka om en månad eller två, kanske tycker jag annorlunda då?