Hur det går till när singlar fryser ned sin ägg kan vi läsa om i Dagens Nyheter idag. Numera kan kvinnor alltså frysa ned sina egna ägg för framtida befruktning. Undra vid vilken ålder jag hade behövt göra det för att få tillräckligt bra ägg? Det är förstås (som alltid) en kostnadsfråga också. 30 000 för utredning, hormonbehandling och äggplock + 5000/år för "fryshyra". När det blir dags för IVF kostar det ytterligare ca 27 000 kr. Även om den här tekniken hade varit tillgänglig i Sverige hade jag nog inte kostat på mig det när jag 30-årig singel, men det kanske var för sent för mig redan då? Det bästa vore väl att frysa in ägg vid lägre ålder än så, men vilken 20-25-åring tänker på det? Och vilka har ens råd?
DN har har pratat med anonyma Lena, 37 år. "Jag vill inte ångra att jag inte tog chansen" säger Lena som nyss fryst ned sina ägg. Hon är nyseparerad och jobbar inom mediabranschen i Stockholm. Lena säger att hon har satsat mer på karriär än på familj eftersom det har varit mer lockande. Lena är ett ganska typiskt exempel på hur media beskriver barnlösa kvinnor. Hon har valt karriär framför barn så hon har nu gott om pengar men ingen familj och närmar sig 40. Undra hur hennes pojkvän/pojkvänner resonerat kring detta? Det får vi som vanligt inte veta. Både att skydda sig mot graviditet och att se till att det blir en graviditet är tydligen alltid kvinnans ansvar, männens roll nämns inte ens.
Outi Hovatta, professor vid Karolinska, tycker att "fler borde skaffa barn tidigare istället". Hon har själv fyra barn, säger hon, det första fick hon när var 24 år och utbildade sig till specialläkare. Nu är hon professor och menar att hon inte alls haft svårt att kombinera barn och karriär. DN fyller på med ett citat från den brittiska fertilitetsforskaren Gillian Lockwood: "Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda "varan" eller "upplevelsen" som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent".
Stämmer det här? Så vitt jag vet har jag aldrig sett någon statistik på att kvinnor verkligen resonerar på det här viset, däremot sägs det alltid som en sanning så fort det handlar om fertilitet. Gör kvinnor medvetna val mellan antingen arbete eller familj? Har dessa karriärkvinnor alltid män som bönar och ber om barn medan de hårdnackat nekar? Jag tror inte att jag känner så många som det har varit så för. Däremot har jag många jämnåriga vänner och bekanta som fått barn under de år som vi försökt få barn, alltså från 34 år och uppåt. En del har varit singlar länge, andra har haft män som inte velat.
Jag vet allt detta, men ändå får jag skuldkänslor när jag läser artikeln. Varför försökte jag inte få barn tidigare? Jag som inte ens gjort karriär... Jobbat mycket och tagit stort ansvar har jag alltid gjort, men inte inom en bransch med möjlighet att klättra på karriärstegen. Det kanske bara är jag som känner så, kanske borde jag fokusera på det positiva i artikeln i stället, att det nu faktiskt går att frysa ned obefruktade ägg? Nej. Det går inte. För mig är det för sent.
Jag blir alltid så arg när jag läser dessa generaliserande påståenden om att vi som nu är i 30-årsåldern är så osedvanligt prylfixerade och att vi ser barn som varor. Jag skulle verkligen vilja se den undersökning som visar på hur vanlig denna attityd är, för som du Nelle, så känner jag inga såna människor. Att medvetet skjuta på barn tills det är "nästan för sent". Är det sånt som vi medvetet planerar? Jag är lika trött på att strukturella problem, såsom en svår abetsmarknad, inflation i utbildning och krav på att visa upp en lyckad fasad, ska göras till individuella fel och brister hos dem som tyvärr hinner bli infertila innan de hinner få barn. Det är alltid kvinnans eget fel, alla dessa kvinnor som tydligen tar felaktiga beslut. Män som bromsar och säger nej, eller ett patriarkalt samhälle går tydligen helt oskyldiga när det gäller det här ämnet.
SvaraRaderaJag tycker att som samhället har utvecklats så borde man gemensamt hjälpa dem som är ofrivilligt barnlösa, om det nu är så att man tycker det är ett samhällsproblem att kvinnor inte får de barn som de vill ha. (Och vad i h-e vill männen då? Tydligen irrelevant i sammanhanget.)
Jag blir också arg. Idag blev jag ledsen också, eftersom just det här ämnet berör mig extra mycket nu. Det verkar vara någon slags tecken i tid att strukturella problem görs till individuella. Alla som blir utbrända till exempel tycks alltid anklaga sig själva, inte jobbet eller arbetsgivaren. I mitt jobb har vänner och kollegor fallit som käglor sedan jag började jobba och det låter alltid likadant; "det är jag som är för känslig". Skuldkänslor gör att vi inte vågar ställa krav på samhället eller ens berätta, för då kan ju andra tycka att vi har oss själva att skylla.
SvaraRaderaI Sverige lär det ju vara ett samhällsproblem att det inte föds tillräckligt med barn. Visserligen fler än i sydeuropa, men inte tillräckligt för att på sikt försörja alla gamla. Visst har vi ett bra system för föräldraförsäkringar, men det handlar kanske inte bara om det alla gånger.
Till sist, det är en myt att svenska kvinnor fick barn så tidigt förr. Som jag skrivit om tidigare så fick (åtminstone i min släkt) många sina barn mellan ca 27 och 45 års ålder förr, när Sverige var kallt och fattigt. Både min mormor och min mamma fick barn när de var 34, då det uppenbarligen var för sent för mig. Enligt min kompis som är barnmorska går fertiliteten nedåt, undra hur mycket det forskas om det?
Det där tror jag är en myt. Man tror att jag tror att det ska gå sedan. Att jag sköt upp det. Aldrig kan man göra rätt.
SvaraRaderaHade jag varit 40 hade jag varit försenad
Hade jag varit 27 hade jag inte lagt någon energi på att hitta man (som singel)
Hade jag varit 20 hade jag varit oansvarig.
Och precis som du undrar jag när jag egentligen slutade vara fertil... Hade det ens gått vid 25? förmodligen inte... Vid 15 var jag fertil, det vet jag. Fast det hade kanske inte varit ultimat kanske?
Aldrig blir det rätt hur man än vänder och vrider. Jag har läst rapporter från Socialstyrelsen genom studierna och enligt dem är en tonårsgraviditet för en tjej lika stigmatiserande som kriminalitet för en kille. Konstigt egentligen, men jag tror att de flesta uppfostras med att en graviditet vore katastrof. Bara några år senare ska vi själva räkna ut att det är dags. Det är ett litet nålsöga vi ska igenom.
SvaraRadera