Första advent i regn och åtta plusgrader. Mysigt härinne med tända ljus och julmusik på (redan...) Ännu en jul utan barn. Det känns okej. Kanske för att jag inte vågade drömma om att lyckas med de kommande behandlingarna förra julen. Jag ska försöka behålla den känslan. Det är okej, men inte bra. Det är okej, men inte därför att jag var dum som för ett ögonblick trodde att det skulle fungera. Det är okej för att jag gillar den här tiden och för att det känns som om advent och jul faktiskt kan lysa upp det sista av eländesåret 2011.
Det där med temperaturen känns väldigt märkligt, och snarast är det höststormen mer än suddbarnet som gör att jag har svårt att hitta stämningen. Men med varje blogginlägg om jul ökar lusten att under denna stormdag gå upp på vinden och hämta pyntet. Det kan bli mysjul igen. Här också. Katterna i julgranen hör till traditionen och till och med det är efterlängtat. Dessutom kan jag äntligen ta mig för att få upp de små suddsaker som råkade bli kvar när jag i maj bar upp de där bebisgrejerna till vinden igen. Och när jag ändå håller på kanske jag pillar lite på dem, längtar lite nu när det inte gör så ont längre...
SvaraRaderaJa, det är märkligt. När jag skrivit klart såg jag att det var elva grader på alla tre termometrarna, inte åtta som jag trodde. Elva. Förra året vid den här tiden var det svinkallt och massor med snö. Vi har adventsljusstakar framme och stjärnor i alla fönster, så jag går in för att mysa.
SvaraRaderaDet är så sorgligt med ditt suddbarn. Jag känner med dig, men vet att jag inte kommer ens i närheten av att förstå dina känslor. Dels för att vi är olika människor, men också för att jag inte ens fått ett plus på stickan. Det är iofs en sorg i sig, men jag kan tänka mig att du hann slappna av i några månader efter så många år av längtan. Här vill jag skriva ett käckt "du ska se att det blir din tur nästa gång" för det hoppas jag verkligen. Men ibland låter det bara klyschigt så jag skickar en tanke och en stor kram istället.