För några år sedan fick jag och min man relativt ovanliga symtom. Efter ytterligare några månader fick vi båda tid hos en specialist som skulle undersöka vad det var för fel på oss. Som tur var såg allt bra ut. Kanske skulle symtomen gå över av sig själva till och med. Om inte så fick vi en remiss för en behandling si så där ett och ett halvt år fram i tiden. Vi väntade och väntade. Det fanns dyr vård att få privat, men varför betala när läkaren inte hade hittat några fel? Symtomen gick inte över, men till slut var det dags för behandlingen som vi väntat så länge på, behandlingen som vi trott skulle hjälpa oss. Så blev det inte. Behandlingen gav inget som helst resultat. Eftersom vi trodde att det berodde på läkarslarv blev vi besvikna när vi fick vänta i ytterligare tre månader innan nästa behandling. Nu fick vi dessutom veta att allt inte alls såg bra ut. Det var fel på mig, ett stort fel som antagligen inte skulle gå att behandla och som den första specialisten inte upptäckt eftersom det inte var "standard" att undersöka det. Efter ytterligare två behandlingar sa läkarna att jag inte gick att bota. Vi vände oss då till en privat läkare som sa samma sak. Jo, det fanns ett sätt sa landstingets läkare; en slags transplantation, men bara om det skulle finnas människor som skulle vilja donera just det jag skulle behöva för att bli botad. Chansen att lyckas med den behandlingen är ungefär 35% sa läkaren och det är inte riktigt samma sak som att vara frisk, men vi ställer er i ny kö som kommer att ta ett och ett halvt år. Vi började se oss omkring för att få hjälp via alternativmedicin, något som jag egentligen varit intresserad av hela tiden men inte riktigt tagit tag i. Men att få hjälp på det sättet är inte heller enkelt; det tar flera år, kanske fyra, och kräver en massa tester och förberedelser.
Många av er som läser det här är också ofrivilligt barnlösa och har säkert hört att ofrivillig barnlöshet klassas som en sjukdom av den svenska riksdagen och ska behandlas på samma sätt som övriga sjukdomar i och med propositionen "Prioriteringar i hälso- och sjukvården". Jag upplevde det inte så, gjorde du?
Skulle inte tro det! Vare sig av sjukvården eller av omgivningen. På vår IVF-klinik frågade jag om sjukskrivning under vår första behandling eftersom jag har ett på många sätt mycket krävande arbete. Jag såg helt enkelt inte att jag skulle klara av medicineringen och att arbeta, men det var blankt nej. Det var helt uteslutet med sjukskrivning, inte ens deltid. Nä, någon sjukdom som heter "barnlös" finns inte!
SvaraRaderaOch omgivningen sedan då... Käre, nån! Jag har nästan inte berättat för någon men en kollega vet och hon fnyste bara åt problemet och sa åt mig att jag skulle adoptera ett barn. Som om det är så enkelt då! Nä, ingen i min omgivning skulle nog heller säga att barnlöshet är en sjukdom!
Dit är det nog en bit kvar!
Ja... för mig har inte RMC gjort något alls. De ringer inte ens när vi har en avtalad telefontid. Man kan ju alltså inte påstå att jag känner mig behandlad alls. Inte ens bemött faktiskt! Inte nog med att omgivningen inte accepterar att det ÄR en sjukdom, min uppfattning är också att de som arbetar med det inte ser det så. Det är nog lång väg kvar tyvärr...
SvaraRadera