När jag var hos kuratorn i måndags pratade jag mycket om mitt jobb och att jag är osäker på hur det kommer att bli efter jul. När jag skulle gå betonade hon att jag borde ha pratat om barnlösheten. Hon fick det att låta som att hon "låtit mig hållas", men att jag frångått samtalens egentliga syfte. Jag antar att en landstingsanställd kurator på en fertilitetsklinik har vissa riktlinjer att hålla sig till, men det kändes ändå lite snopet.
Vad ska jag säga? Det känns mer och mer overkligt att jag ens trott mig ha en chans att bli gravid. Visst minns jag hur det kändes de första åren när jag väntade på att mensen inte skulle komma. Visst minns jag hoppet efter utredningen som visade att vi var "normala". Visst minns jag hur det kändes när vi äntligen fick börja med IVF och vi trodde att nu - nu kommer det att ske. Om inte denna gång så nästa eller gången efter den. Tre försök och ett obegränsat antal frysförsök verkade så mycket och dessutom fanns det ju privata kliniker om det inte skulle fungera. Jag minns hur det kändes att gå in till sjukhusets fertilitetsavdelning och hoppas på hjälp och att åka förbi skylten där det stod "förlossning" och tro att vi faktiskt skulle få ta den vägen in i sjukhuset någon gång i framtiden. Jag minns, men jag kan inte känna igen känslorna. Nu förefaller det lika korkat att tro att jag skulle kunna få genetiska barn som att tro att en trissloss garanterar att jag vinner en miljon. För nu är det så det är. En graviditet är lika trolig som en miljonvinst och för mig som aldrig köpt lotter tycks chanserna att få barn inom de närmaste åren obefintliga. Vem var jag att tro att det skulle gå?
Så vad ska jag egentligen säga till kuratorn? Overklighetskänslan försvinner inte för att jag pratar med henne i 40 minuter varannan vecka. Det vill jag ju inte heller, för som det känns nu känner jag mig hellre lite dum som trott mig vara fertil än ledsen hela dagarna för att inte jag kan få något som är så lätt för andra.
Nämen vilken kommentar från kuratorn, Måste kännas jättekonstigt!
SvaraRaderaHmm, kanske är detta nackdelen med att gå landstingsfinasierat pga en angiven orsak? Minns den psykolog jag efter många om och men fick gå till inom primärvården, ett år efter min hjärnoperation. Jag blev gravid under tiden jag gick där och när min oro alltmer kom att handla om graviditeten än om min tidigare sjukdom, så ville hon avsluta. Det jag ville ha hjälp med av psykologen var hur jag skulle kunna komma tillbaka till ett liv som kändes "normalt" efter allt jag varit med om.
SvaraRaderaMen jag tänker att en bra kurator/psykolog/terapeut alltid bör utgå från den situation som klienten är i just då, det som är det mest akuta för klienten. För det är svårt att bearbeta ett problem, när ett annat problem hänger över en på ett mer akut sätt. Detta borde vara basic kunskap för kuratorn? Dessutom hänger allt ihop. Barnlösheten är ju i regel relaterat till de flesta andra omåden i livet, på olika sätt. Går det att fråga henne nästa gång vilka ramarna för samtalen egentligen är?
Ursäkta min mångordighet, men eftersom jag har fått liknande besked som du, så finns det så mycket jag känner igen ur din situation...
SvaraRaderaJag minns känslan av att känna mig lurad, att på nåt sätt känna mig blåst och dum om trodde att jag skulle kunna få det som andra får. Är det inte egentligen just det du skulle kunna ta upp med kuratorn, just de där känslorna du beskriver?
Man blir på nåt sätt lovad hjälp, men hjälpen rycks undan som en matta under fötterna, man tappar fotfästet. För min del var det även mycket kopplat till mitt eget människovärde, jag kände mig värdelös som människa och kvinna. Men det där tror jag är specifikt kopplat till just min egen historia. Och tack och lov, nu efter 1,5 år känner jag inte alls så längre.
Och vill skicka en kram!
Tack för kommentarerna!
SvaraRaderaHedda: Orda på du bara, det uppskattar jag. Så okänsligt av din landstingskurator att vilja avsluta mitt under graviditeten. Klart att du var orolig efter allt du varit med om.
Ja, visst känns det som om mattan under fötterna ryckts undan. När läkarna för första gången började prata om AMH-värdet trodde jag att ett eventuellt lågt värde skulle göra så att vi fick mer hjälp, inte mindre. Jag ska ta med mig det du skrivit till nästa kuratorbesök; vad ramarna är och känslan av att ha blivit lurad. Tror att jag ska nämna att jag nästan känner mig lite generad över att ha pratat om "fel" saker också, det kan väl ändå inte vara meningen att jag ska fundera över det?
Oproffisgt sagt av en kurator. Livet är en helhet där hela livet speglas i allt man gör... Jag tycker att du ska ta upp det med din kurator nästa gång ni ses.
SvaraRaderaNäe. Jag blir upprörd när jag läser vad du är med om. Är det så att kuratorerna får förhållningsorder att inte gå utanför själva barnlöshetsproblematiken under samtalen? Och även om det är så, så är det ju bara hon och du som vet vad ni samtalar om? Antagligen har ju kuratorn valt det här yrket för att hon brinner för att hjälpa människor att må bättre. Eller?
SvaraRaderaJag tror inte alls att du mår bättre av att behöva tänka på att hålla dig inom den godkända ramen för samtalet hela tiden. Då försvinner väl i viss mån grundtanken med besöken, att du går dit för att du behöver prata om din livssituation just nu, oavsett vad det handlar om.
Precis som Hedda skriver är ju SJÄLVKLART barnlösheten relaterad till övriga delar av livet. Allt hänger samman, och vissa dagar vet man kanske inte ens varför man är ledsen, om det har sin upprinning i just infertiliteten, i ens jobbsituation, ens relation till vänner och familj eller något annat.
För mig är meningen med besöken hos kuratorn att du inte ska behöva sitta där och plocka ut valda delar av vad som får dig att inte må bra, utan du ska kunna tala fritt. För som sagt hänger ju allt samman. Nu fick ju nästan kuratorssamtalet motsatt verkan i efterhand, med en känsla av obehag?
Jag tror det är rätt av dig att ta upp dina tankar nästa gång. Hon är väl ändå där för din skull?
Kram på dig!
Nilla: Ja, det har du rätt i. Allt speglas hela tiden. Kram!
SvaraRaderatovalisa: Det har jag inte tänkt på, att det ju bara är hon och jag som vet vad jag säger. Och visst borde en kurator kunna ta emot det jag säger utan att korrigera mig? Det konstiga är att det tagit ett tag för mig att fatta att det var konstigt att hon sa så, de första dagarna tänkte jag mest att jag måste skärpa mig till nästa gång. Det gör jag på sätt och vis fortfarande, men nu handlar det mer om att fråga för att få klarhet.
Tack för att du tog dig tid att skriva en så lång kommentar! Kram tillbaka!