Vi har försökt få barn sedan sommaren 2008 utan resultat. I år fick jag, efter att ha misslyckats med IVF, veta att jag är helt infertil. Nu står vi i adoptionskö sedan i somras och i landstingets äggdonationskö. För mig ligger alltså ett eventuellt föräldraskap mins två år fram i tiden om inte ett mirakel skulle ske. Mitt bloggande kan inte handla om behandlingar, om nässpray, sprutor, ruvardagar och graviditetstester. Ingen kan skriva "Lycka till den här gången" i en kommentar. Det är ingen resa mot ett plus eftersom chanserna till det är så små.
Jag halkade in på nätet relativt sent. Först i januari började jag läsa och skriva på Familjeliv. Jag följde olika trådar, identifierade mig med andra som gjorde IVF och trodde att vi nog också skulle lyckas så småningom. I mars började jag skriva här. Ingen läste, men jag hade så mycket att ventilera och tyckte inte längre att utrymmet i en forumstråd räckte. Under sommaren blev jag mer aktiv och hittade några andra bloggar som jag har följt till och från sedan dess. Nu är nog hälften av upphovskvinnorna till dem gravida. De som väntat på adoption är också nästan framme. Det är fantastiskt när andra lyckas, särskilt när de kämpat länge och satsat massor av tid, ork och pengar. För mig känns allt det där väldigt avlägset. Att bli gravid, leta efter mammakläder, fundera på föräldrapenning, förskoleplats, hämta-lämna och allt annat som andra står inför är lååångt borta och kommer kanske inte ens att hända.
I ett brev jag fick från en av adoptionsorganisationerna vi är med i stod det att de som står i adoptionskö gör bäst i att tänka på annat i några år eftersom adoptionen ligger så långt borta. Författaren jämförde med hur det var förr, när väntetiderna var kortare. Då kunde de blivande adoptionsföräldrarna direkt börja ställa in sig på hur det skulle bli. Många verkar tro att ofrivillig barnlöshet knappt existerar numera, att vården kan lösa allt. För mig/oss blev vården en onödig omväg som inte gav några som helst resultat, bara en massa väntan, oro och ångest. Förr, innan IVF fanns som alternativ och det var lättare att adoptera, hade antagligen en barnlängtande 35-åring (som jag var när vi utreddes) snabbare blivit förälder än idag. Den bilden ger inte media, även om det kanske förändrats lite med höstens TV-program om barnlöshet.
Livet efter IVF:erna är på många sätt som livet före. För bara ett år sedan låg föräldratiden framför mig och vi hoppades på att kunna få åtminstone ett genetiskt barn. Nu vet vi att det inte kommer att bli så. En sorg har lagts till andra sorger. Ibland känns det som om smärtan aldrig kommer att gå över, ibland känns det inte alls. För hur kunde jag tro att det som verkar vara allmängiltigt skulle hända även mig?
Nu har vi ju lyckats, ser det ut som. Så det är med tvekan jag skriver det här: Men, jag kommer ihåg. Och även om vi aldrig fått något nej, ska jag inte säga att vi trodde alla på ivf efter att ha inte ha lyckats med någonting på fem försök.
SvaraRaderaÄven om köerna är långa så går de där åren. Ni står i kö, ni har gift er, den envisa snigelklockan går faktiskt till er fördel. jag hade en kollega som just adopterat som sa så till mig för typ två år sen, och jag kände "vi kommer aldrig dit" men går inte den här graviditeten vägen kan vi skicka papper till Heddas land efter jul och ha ett barn till nästa jul. Det är någon slags i närheten, ändå. Och tiden har gått, trots allt.
Kram - nej, det var kanske inte så mycket tröst... men du kommer komma till målet till slut
Kan verkligen relatera till dina tankar. Jag har två försökarperioder bakom mig, en för drygt 10 år sedan och en nu, som väl på sätt och vis fortfarande pågår. Båda gångerna sökte jag mig till nätet för stöd bland andra i liknande situation. Och har sett andra lyckas och ett tag trodde jag att vi också hade lyckats, men istället fick jag byta till missfallstrådarna.
SvaraRaderaJa, vad gör man under tiden? Försöker tänka efter på hur jag själv har hanterat tiden. Vi ställde oss i kö till adoption hösten/vintern 2008. Då hängde jag jättemycket på familjelivs adoptionsforum. Men mitt största fokus just då var att hantera livet efter min svåra sjukdom och vänta på en röntgenundersökning sommaren 2009, som skulle visa att jag var helt frisk. Jag tänkte väldigt mycket på hur vi skulle lyckas få barn, tänkte även på om det skulle lyckas på biologisk väg och i så fall hur. I augusti 2009 blev jag gravid efter heminsemination. Efter missfallet var fokus helt på biologisk graviditet, jag hade nästan glömt det där med adoption. Efter infertilitetsbeskedet svängde det helt om igen, till adoption och sedan dess har processen pågått ständigt.
Jag tror att så fort ni börjar utredas så kommer bollen rulla på. Er väntan då kommer att handla om de olika stegen i processen och ni kommer stundtals ha helt fullt upp med detta. Och rätt som det är kommer ni fram i ÄD-kön och måste ta ställning till det. Med andra ord, så tror jag att det kanske är väntan just nu, på utredning, som kanske upplevs som mest händelselös. Hoppas du orkar fortsätta skriva, även om du upplever att det inte "händer" något. Kram!
Man måste göra något under tiden! Köp en på tok för dyr kamera, ta tåget till Norrköping och jag ska lära dig allt jag kan om fotografering och redigering!
SvaraRaderaTack Hedda och Medan för kommentarerna! Jag hoppas att det blir som ni skriver, att tiden kommer att gå på ena eller andra sättet.
SvaraRaderaNilla: Vet du vad, det kanske jag gör! Tar tåget till Norrköping alltså. Jag har en hyfsad kamera och ett bildintresse men är teknikskygg, så jag har massor att lära!
Men du, fundera på barnen som adoptionsorganisationerna söker föräldrar till eller de lite äldre barnen, så kan det gå betydligt fortare!
SvaraRadera