Jag läste någonstans, jag tror att det var som en kommentar i Heddas blogg, att människor inte har rötter, människor har fötter. Visst är det så. Det behöver jag ju inte ens fundera över, det räcker med att ta en titt på mig själv och på de flesta andra. Fötterna sitter där de sitter, men några rötter sticker inte ut någonstans. Inte från de knotiga axlarna eller armbågarna. Inte under fötterna heller, där de borde sitta för att någon ska kunna "ryckas upp med rötterna". Det var apropå adoption och det stämmer tror jag. Kärlek från en familj är viktigast, viktigare än att veta allt om sina rötter. Ett barnhemsbarn skulle kanske inte veta så mycket i alla fall, även utan adoptionsfamilj, men språket, maten, traditioner och annat skulle ändå vara ganska lika ursprungsfamiljens,
Fötterna är bra. Utan fötter som kan ta oss vidare skulle människoarten fortfarande vara kvar i Afrika. Vi skulle göra som våra släktingar alltid har gjort och kanske vara nöjda med det. Jag är glad att mina fötter tagit mig till en stad som är större än den där jag växte upp och till andra platser som gjort att jag lärt mig andra saker och fått nya perspektiv. Men rötter är också bra. Rötterna som inte syns men som finns där ändå. För ett par år sedan släktforskade jag. Det var inte särskilt svårt, men det tog lång tid. Jag kommer från trakter där många andra släktforskat genom att läsa i kyrkböcker och därefter lagt ut sina antavlor på internet. Jag googlade mig fram och fick ihop ett släktträd med ungefär 1500 personer som är släkt med mig i rakt nedstigande led, i många fall kom jag ända till 1500-talet. Sverige har varit byråkratiskt länge och i kyrkböckerna finns det också information om var de bodde och vad de arbetade med. De allra flesta var enkla, fattiga människor. En del med spännande historier, det fanns till exempel en kvinna som avrättades anklagad för att vara häxa, men alls inga märkvärdiga personer i det stora hela. Min familj är ganska liten, min mamma dog tidigt och jag lärde aldrig känna mina far- och morföräldrar. Kanske är det därför jag blev så intresserad av människorna som levt innan mig? Jag vet inte säkert, men jag vet att det känns bra att veta allt jag vet nu. Vi är alla som delar i en stor väv som bara blir bredare ju längre bort vi kommer; tänk en person, två föräldrar, fyra mor- och farföräldrar, åtta, 16, 32, 64 osv... Begreppet "rakt nedstigande led" är inte som ett rep, utan mer som nät.
Om jag får barn genom adoption eller äggdonation kommer jag inte att kunna ge mitt barn rötter på det sättet. Det smärtar mig. Inte för att mina gener är speciella på något sätt. Inte för att jag tror att genetiska band är starkare eller för att jag skulle älska ett barn som inte är genetiskt släkt med mig mindre. För barnet spelar det nog ingen roll, jag tror som sagt att det allra viktigaste för barn är att ha en familj som älskar henne/honom. Det är för mig det känns sorgligt. Jag vattnar våra orkidéer genom att hålla dem under kranen. Ibland bryts knoppar och hela stjälkar av. Det är lite så det känns, som att stjälken som var jag och som skulle ge nya knoppar har brutits av.
Men jag är biologiskt barn till mina föräldrar och jag vet inte ett skit om mina förfäder... Jag försökte mig oxå på släktforskning för ett par år sedan. Men jag sprang bara på en massa "fader okänd". Ett "ogenetiskt barn", om du fattar vad jag menar, kommer kanske inte att veta något om sitt genetiska ursprung, men det är det inte heller många genetiska barn som gör... Jag har aldrig heller kännt mig ledsen för att jag inte vet vad min mormorsmormor hette eller var hon bodde liksom...
SvaraRaderaJag känner igen dina tankar och har också känt sorg över att "det slutar med mig". En fin liknelse med blomknopparna! Jag tror det är en sorg som man får ta sig an och bearbeta. Idag känner jag sällan den sorgen. Har tänkt att mina rötter på många sätt blir mitt barns rötter, om än inte genetiskt. Och det där med fötter är väldigt klokt och sant. Lika sant som rötterna.
SvaraRaderaNilla: Det gick förstås bra innan också. Jag var inte ledsen över att inte veta något om min mormorsmor då, men det är roligt att jag gör det nu. Kanske är det så ibland att papporna inte är de som står i kyrkböckerna, så ingen kan väl veta säkert egentligen. Jag försökte mig på att kolla upp mannens släkt också, men där tog det stopp och inte sörjer han över det heller.
SvaraRaderaHedda: Konstigt nog känner jag mer så här kring ÄD. Kanske för att adoptivbarn redan finns och och kanske för att de antagligen inte skulle få veta något om sitt ursprung i alla fall. Om ett år hoppas jag att det känns annorlunda. Nu har jag förstått att för många som är i samma sits som oss (eller sådana som försöker föreställa sig hur skulle vara) är ÄD ett absolut förstahandsval. För mig blir det fortfarande rörigt i huvudet när jag tänker på att få ett biologiskt barn som inte genetiskt. Men det är nästan svårt att skriva om det, eftersom så många andra inte skulle tveka. Kanske kan någon som råkar läsa och tänker annorlunda känna sig kränkt? Ännu konstigare blir det eftersom jag mitt i besvikelsen på vården förstås bör vara tacksam över att bli erbjuden detta.
Ja, jag har ockdå förstått att ÄD är förstahandsval för de flesta, framför adoption. Det biologiska trycket är ju väldigt starkt idag. Barn som kommit via magen är enligt normerna att föredra... för de flesta. Jag tror det finns några orsaker varför adoption kändes som nr 1 för mig, efter det "vanliga" sättet:
SvaraRadera- graviditet har aldrig varit det viktigaste
- adoption verkar spännande, genom att man får ett till "hemland" i familjen
- jag tycker de medicinska kurerna kring IVF och ÄD verkar hemska och tvekar stort inför att utsätta min kropp för det
- jag har fått nog av sjukhus
- adoption känns mindre som barnlotteri än ÄD, chanserna att få barn är större
Men det är ju bara så som just jag resonerar. Andra resonerar uppenbarligen på annat sätt. :)
Hedda: Då resonerar vi ungefär likadant. Trots allt som hänt känns graviditeten fortfarande inte särskilt viktig för mig, utan mer som ett nödvändigt ont. Adoption har alltid känts lockande av de skäl som du beskriver och redan innan våra katastrofala IVF:er kände jag mig obekväm i sjukhusmiljön. Men - om landstinget hör av sig nästa höst blir det nog svårt att tacka nej, speciellt eftersom adoptionsprocessen inte direkt går i racerfart... Om ett år kanske jag tänker helt annorlunda.
SvaraRaderaKänner igen känslan, undrar om vi alla har den? Sorgen över att det som jag kommer från är över nu... att det genetiska trädet ger upp. Knoppen bröts av. Det har tagit tid att acceptera att det som ympas in i stammen också har en del av stammen, får sin näring därifrån och lever genom den... För att föra växtliknelserna vidare.
SvaraRaderaJag ville inte ens bli gravid från början. jag ställde mig i adoptionskö. Först sedan insåg jag att det var ett lååååååångt projekt och började med magbarn. Graviditeten är inte så lockande nu heller, ens efteråt. Mer än känslan av att vilja ha revansch. Få göra det ordenligt och inte bara halvdant. Men skulle någon säga att det inte krävdes 200000kr skulle jag nog svälja alla såna känslor och springa ditåt. Nu vet jag ju att jag har en ekonomisk väntan framför mig när magbarnsresan är över...
FC: Så är det kanske, att alla känner så. Men ibland undrar jag om många inte känner efter, eftersom äggdonation verkar komma på tal ganska fort så rullar det kanske bara på med behandlingar. Fin växtliknelse!
SvaraRaderaStällde du dig i kö i samband med att Vietnam försvann som adoptionsland? För några år sedan adopterade min singelkompis en fyramånaders bebis och nu är det så svårt, särskilt för ensamstående. Eländes att vi inte förutsåg det och ställde oss i kö på 25-årsdagen! ;-)
Det här med pengarna är inte roligt. Att hela tiden fundera på hur vi ska finansiera en eventuell framtida adoption, samtidigt som vi vill göra roliga saker och önskar att vi kunde leva upp till omgivningens förväntningar på barnlösa pars weekendresor och festliga aktiviteter... Inte för deras skull egentligen, men ändå. Visst har du redan lagt ut massor på behandlingar?
Jo... massor har jag lagt. Lika mycket till för adoptionen. Så när jag rimlighetsbedömer kan jag nog göra hemutredningen 2015. Kan skicka direkt eftersom jag köat sedan 2007 (1,5 år innan Vietnam stängde - det hade varit dags för mig att skicka ett halvår efter stängningen ungefär och det var därför jag hade planerat utbildningen och utredningen för vt -09, jag trodde jag skulle skicka papper till Vietnam under hösten -09) och sedan väntar 2 års kö i Landet. Så 2017 kanske jag kan vara hemma med barn... Det är så oerhört skönt att jag upptäckte min infertilitet så ung. Jag har haft möjlighet att låta det ta ett decennium. lite lyx i olyckan eller vad man ska säga...
SvaraRaderaJag har en massa brutna rötter i min släkt redan, saker jag inte skrivit om i detalj eller alls för då är jag rädd att bli identifierad. Jag har ett inkluderande tankesätt. I dagen samhälle med skilsmässor, omgifta, änkor, plastbarn... det där nätet du beskriver är liksom inte så mycket nät, det är rätt mycket trassel. Vi har barn i släkten jag avser kalla kusin trots att det inte kommer ha blod gemensamt med mitt barn ens om det blir biologiskt och genetiskt mitt. Det finns en med två pappor och en mamma, det finns mammor som inte finns som ersatts... jag har valt att inkludera dem som kommer nya, att se släkt som mer än blod, som något man väljer. Att vi inte bara för gener vidare, utan också ett socialt arv, och det är ett arv som kommer från farfarsfar och det är också ett arv, lika viktigt som det genetiska även om det inte syns på de konstiga öronen. Jag kan viss släkt långt bak, är stolt över den, och jag hoppas att ett framtida adopterat barn (jodå, det kommer också, förr eller senare) också kan vara stolt över dem, kan ta dem till sig som sina, också. Livet har lärt mig den hårda vägen att ära de döda men ta hand om de levande. Kärnfamiljen som den var är borta - jag tror man kan välja mycket själv. Jag hörde en intervju med en neurosedynskadad kvinna häromdagen, som hade en vanlig hand och en "lillhand" som hon kallade den. Länge hade hon dolt den med protes - sen insåg hon att den var hon. Så är det med släkt. Man kan välja bort om man inte gillar, men jag tror inte det gör något om blodet blir utspätt, det blir andra band som gör oss till en familj (och även om jag inte adopterat ännu har jag alltså tagit ställning och inkluderat redan). Det blev kanske långt och flummigt här, men jag vill tacka för ett intressant inlägg, det fick mig att formulera sådant jag gått och tänkt på mycket, inte minst i samband med adoption.
SvaraRaderaFC: Varför kan du inte göra hemutredningen före 2015? Ja, en märklig tur att du upptäckte det så tidigt. Jag kan tänka mig att det hade varit samma sak för mig eftersom det var svårt för mina föräldrat att få barn, men jag lät tiden gå och väntade istället. Men nu är det som det är...
SvaraRaderaMedan: Det är inte så att jag tror att kärnfamiljen är det enda rätta, absolut inte. Jag har aldrig ens funderat över huruvida jag skulle älska ett barn som jag inte fött eller är släkt med och när jag var yngre pratade jag ofta (på ett tämligen naivt sätt iofs) om att jag helst ville bilda familj genom att adoptera. Bara för att förtydliga. Men när jag nu fått ett definitvt nej, du kommer inte att kunna få genetiska barn har dessa tankar dykt upp. Om jag hoppat över vårdbiten (som Anna Mannheimer tydligen gjorde) och adopterat direkt hade det kanske inte ställts så på sin spets. Smärtan i att få höra att mina ägg inte duger, att de är onormala och oanvändbara, trots att allt sett bra ut tidigare, var större än jag tidigare kunnat tro. Det var inte alls skönt att få en förklaring till infertiliteten utan bara ledsamt. Jag skulle så gärna byta med min kompis som "ruvar" nu för tredje gången, hon har i alla fall fortfarande en chans. Igår tog jag en titt på en ÄD-tråd på FL eftersom jag känner mig så kluven till det. Det verkar som om tankarna liknande mina är ganska vanliga när man fått beskedet om dålig/obefintlig äggreserv.
SvaraRaderaSläktforskningen har lärt mig en massa annat också, sådant som är bortom statistiken. Många tror till exempel att alla människor förr dog eftersom medelåldern var låg. Så var det förstås inte, men eftersom många dog som barn och unga drog det ned snittet. Annat som varit intressant för just mig var att inte alla fick barn så tidigt heller utan ofta var pigor eller så först och började föda barn först när de var närmare 30 för att fortsätta upp till 45.
Och förresten, nätet menade jag som en motsats till begreppet "rakt nedstigande led" som ofta förknippas med en patriarkal struktur, till exempel hus eller titlar som ärvs från far till äldste sonen i generationer. Poängen var att "rakt nedstigande led" går åt massor med olika håll.
SvaraRaderaÅh, jag hoppas att jag inte gjorde dig ledsen. Det var inte meningen. På något sätt (vare sig den här graviditeten blir något eller ej) kan jag på något sätt alltid hoppas lite, tills tiden definitivt runnit ut. Och då tänker jag att det kanske är lättare att komma över, även om det är extremt störigt att inte veta vad som är fel. Att sätta mig in i andras situation, även om den är lik min, är nog svårare än jag tror.
SvaraRaderaJag förstod ditt resonemang med grenar utifrån rakt nedsigande led - men menar att det är ännu grenigare, eftersom familjer går i varandra, kanske på ett annat sätt än förr - kanske inte. Släktträd som de brukar ritas stämmer ju inte alls längre.
medan: Ingen fara. Rätt intressant att skriva något som tycks ha väckt reaktioner, inte bara medhåll. ;-) så tack för dina synpunkter!
SvaraRaderaJag förstår själv knappt varför, men det är när jag tänker på ÄD jag känner så här. Adoption känns inte alls lika komplicerat. Krocken för mig, just nu men kanske inte om ett år, är en oro för att ÄD ska kännas som "fusk". Det stör mig på något sätt att jag, om det blir aktuellt skulle få en donator som är utseendemässigt lik mig. Då blir adoption på något sätt enklare och tydligare (för mig, alltså). Jag har många funderingar runt det här. ÄD är ju t.ex. samma sak som surrogatmödraskap, skillnaden är ju vem som gör anspråk på barnet i slutändan, men det är svårt att hitta utrymme för att ventilera dem. Kuratorn är förstås en förespråkare för ÄD, kompisar förstår inte eller "pushar" mig att göra ÄD privat nu direkt och här i nätvärlden är det lätt att trampa någon på tårna. Om vi fick välja mellan ÄD och adoption skulle adoption utan tvekan vara det givna valet för mig, men tidsaspekten spelar in här... Och i slutändan vet jag ju att vi som är infertila och närmare 40 än 30 inte kan vara så kinkiga med gener, Ursprung, barnets ålder, funktionshinder eller något annat. Där blir det också ibland en krock med fertila människor som tar ett friskt, egenproducerat spädbarn för givet och kan gnälla över att barnet är av "fel" kön eller fött fel tid på året.
Hoppsan, det blev visst väldigt långt igen. :-)
medan: hoppas att jag inte trampade på dina år med den näst sista meningen! Jag menade som fertila människor som i "hoppsan, gravid en vecka efter att jag slutade med p-piller - fertil"
SvaraRaderaHej Nelle! Satt och kollade igenom din blogg lite. Och jag känner igen mig i dina tankegångar här.
SvaraRaderaVi fick svart på vitt att vi inte kan få några biobarn för snart två år sen, eftersom min man inte har några spermier. Såklart började ju läkaren direkt hänvisa till spermiedonation. Men efter att vi hade funderat på det kändes det inte rätt helt enkelt. Det var väldigt många som hade svårt att förstå detta, vänner och familj sa: det är väl inget fel med det, tänk då får du ju uppleva att vara gravid osv. Det gjorde ont och det kändes som att de inte stöttade oss i vårt beslut. Jag är med i en "inga spermier"-tråd på FL, där gör ju så gott som alla DI/spermiedonation om de inte lyckats få ut spermier via biopsi. DI verkar visst vara det självklara valet i den situationen och det hade kanske gett oss ett barn fortare, men för oss var det som sagt inte rätt ur många aspekter (och det kan hända att jag trampar på nån tå, men så här kände vi/jag)
- jag tycker det känns som en onaturlig situation för barnet. att berätta så här blev du till osv.
- Om donatorn är anonym, då väljer man ju som förälder att sitt barn inte ska kunna söka sina rötter, och det tycker jag är ganska själviskt.
När man adopterar är det ju inte säkert att barnet kan söka sina rötter då heller, men då är det ju inget som man har valt, utan då är ju situationen som den är.
- som kristen tyckte jag att det kändes fel att föra in en okänd mans spermier i min kropp. Jag och min man är ju Ett!
- Att "välja" donator efter sin mans utseende, känns som ett andrahandsval för det biologiska barn vi egentligen vill ha. Låter säkert väldigt dumt, men jag tycker bara det känns konstigt.
- Och så vill jag bara tillägga att jag tycker adoption verkar vara ett fantastiskt och speciellt sätt att bli förälder på! Längtar så!
"Människor har bara fötter inte rötter" - bra citat, det tar jag med mig!
Och angående att få beskedet svart på vitt att inte kunna få barn. Visst det gjorde fruktansvärt ont, men nu tycker jag det är bättre än ovissheten. Det känns bättre att veta tycker jag, och så är jag glad att jag slapp gå igenom IVF-träsket...
Lycka till på vägen mot ert barn!
Märta: För mig är inte det viktigaste att få vara gravid. Jag har länge velat adoptera, egentligen redan innan vi började försöka få barn tillsammans. Äggdonation kändes länge som något konstigt som inte skulle passa mig, men ju längre tid som går desto mer positiv blir jag. Det mesta av det du skriver kan jag känna igen mig i; det märkliga i att förklara hur barnet kom till (fast jag tror att det skulle bra), att donatorn ska likna mig och så vidare. Men, som sagt, eftersom jag blir allt äldre så vill jag inte tacka nej till ÄD om det nu blir aktuellt till förmån för en adoption som jag ju faktiskt inte vet om den kommer att inträffa. För lite så känns det, jag är 38 och min man 40 år. Vi har bara ett halvårs kötid och har inte ens fått starta vår utredning ännu. Jag hoppas på ett barn (allra helst två). ÄD kanske inte ens fungerar, men eftersom det är en möjlighet som vi kan bli erbjudna av landstinget så blir det nog ett försök för oss i alla fall.
SvaraRadera