måndag 5 december 2011
Anonym? Kanske inte...
Jag har en ambition att vara anonym när jag skriver här, men jag vet inte om jag lyckas så bra med det. En person som känner mig skulle nog lätt kunna räkna ut vem jag är utanför bloggen. Det har gett, och ger, mig väldigt mycket att ha den här mer eller mindre offentliga dagboken att skriva i. Att inte nämna något om livet utanför datorn hade varit svårt, men istället kanske jag gjort mig själv för lätt att känna igen? Jag har blivit "ertappad" en gång på ett barnlöshetsforum av en släkting som gav sig till känna, det kändes skumt. Då hade jag ändå bara "avslöjat" var jag bodde... Hur som helst, om du känner mig i verkliga livet vill jag inte att du läser här. Det jag skriver här är trots allt bara en sida av mig och det blir så konstigt att ha en envägskommunikation med släkt och vänner. Åter igen, detta gäller särskilt min yngre släkting som överraskade mig igår genom att säga "moster, är det här din blogg?"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men nej vad jobbigt. Denna ventilen i vardagen hjälper ju så oerhört mycket till att bearbeta det man går igenom. Jag brukar när vi skall ha besök rensa webbhistoriken på min dator så att ingen som lånar min dator skall hitta hit. Och just släktingar är ju något som man kankse speciellt inte vill skall läsa bloggen. Jag gillar din blogg och hoppas att du fortsätter blogga!
SvaraRaderakram
Det måste vara mest otur att din blogg blivit hittad. Vissa detaljer får man ju veta om dig, men inte tillräckligt specifika för att de inte skulle kunna gälla för många, tänker jag... Jag skulle för mitt liv inte vilja att familj eller arbetskamrater hittade min blogg. I adoptionskretsar känner jag inte på samma vis behovet av att vara anonym o en handfull känner mig både AFK och på bloggen... Hoppas det löser sig! Kanske byta bloggplats i nödfall?
SvaraRaderaGaaa... så svårt. Men sannolikt att någon hittar din blogg utanför sk egna misstag är nog ganska liten. Och om det är någon som hittar till bloggen är de sannolikt ofrivilligt barnlösa också och då kan det ju finnas en mening i att ni skall hitta varandra via bloggen. Men som sagt, det är nog de egna misstagen som ställer till att en anonym blogg inte förblir anonym. Jag har ju också jollrat till det och avslöjat min blogg ovetandes. Jag "fixade" då en känd läsare till bloggen som gav sig tillkänna... Kram Kix
SvaraRaderaJodå, det egna slarvet fick mig på fall... Egentligen är det ju inte hela världen om någon hittar mig, men nu får jag allt ta och skärpa till mig. FL-händelsen i våras borde redan då ha fått mig att tänka till, speciellt eftersom det var en släkting på mannens sida som inte är det allra minsta barnlös som gav sig till känna då. Jag lär mig hela tiden...
SvaraRadera(Om du som gick kurs med oss läser detta gäller det förstås inte dig eftersom jag gett mig tillkänna hos dig.)
Kram!
Nelle! Nästan varje dag läser jag din blogg och jag blir lättad därför att mycket av det du tänker (och skriver) tänker jag också. Jag vill gärna kommentera det du skriver, du brukar ju komma med glad tillrop hos mig, men jag kommer sällan på vad jag ska skriva. Jag känner många gånger att min/vår längtan efter barn är en längtan som (iallafall ännu) inte har formulerats i ord. Jag är betydligt mer primitiv. Jag ser en gravid kvinna, jag blir ledsen. Min kollega berättar att hon väntar deras fjärde barn, jag måste gå in på mitt arbetsrum för att ingen på jobbet ska se att jag gråter... Egentligen är det konstigt för ord och textbearbetning är en stor del av mitt arbete och min vardag. Jag levar av det jag skriver kanske man skulle kunna säga. Men när det gäller barnlöshet är det tvärstopp! Ja, du har så fina formuleraingar och jag vet inte vad jag ska skriva. Men det jag egentligen vill med den här kommentaren är att säga att jag uppskattar din blogg så mycket. Den hjälper mig att sätta ord på det som jag känner och kanske min längtan ska bli mindre primitiv en dag och att jag då kan komma med smarta kommentarer.
SvaraRaderaNilla: Tack för berömmet! Jag blir så glad när jag läser det du skriver. Tack!
SvaraRaderaDet är inte så lätt det där med känslor, för visst pendlar de mellan att vara primitiva och lättare att formulera för mig med (så är det kanske för alla?) Hur som helst, jag är glad att du läser för det gör att jag känner mig mindre ensam också.
Kram!