Igår hade vi planerat in middag och spelkväll med ett par kompisar. Nästan på en gång fick vi veta varför vi bara var tre som skulle dricka vin, ett graviditetsbesked förstås. Min väninna är fyra år äldre än mig och har en tvååring. Efter hennes missfall i våras bad jag henne berätta för mig i god tid nästa gång. Därför fick vi alltså veta redan nu, bara fem veckor in i graviditeten. Det känns okej, jag är glad att de delade med sig till oss fast det är så tidigt. Hellre det än att bli utsatt för någon slags "hänsyn" och få veta sist av alla. Jag hoppas att det går vägen den här gången. Hon är orolig nu, orolig för att hon är 42 år och för allt som kan hända på vägen till ett friskt barn.
Jag är som sagt inte direkt ledsen, men visst känns det konstigt att stå utanför allt det här. Tänk om det hade varit jag som hade tackat nej till vinet, tänk om det hade varit jag som lyckats bli gravid när vi samtidigt började försöka få barn sommaren 2008, tänk om det hade varit jag som varit mamma till en tvååring... Men jag är för gammal, fast inte hon är det som är äldre än mig. Numera kan jag skriva "för gammal" utan att få tårar i ögonen och rasa inombords. Jag har bestämt mig för att tro att min infertilitet är ärftlig eftersom det var svårt för min mamma att bli gravid. Det känns lättare än att fundera på hur mitt liv hade varit nu om jag aktivt försökt få barn tidigare. Jag kan inte hjälpa att det blev så här. Det är inte mitt fel.
Nej, det är inte ditt fel. Känner så väl igen mig i det paradoxala i att personer som faktiskt är äldre än mig, ändå är yngre fertilitetsmässigt. 45-åringar som har 4-åringar, jag känner personer som har det så. Och att personer i min ålder i full fart planerar för nästa barn,när jag redan varit infertil i flera år. Jag känner såna också. Kan fortfarande känna mig så arg och ledsen över det ibland, även fast över ett år gått sedan jag fick beskedet. Kanske går det helt över när/om vi får barn på vårt vis.
SvaraRaderaHedda, jag väljer att tro att det hade varit svårt för mig tidigare också, brukar dra min föräldrars historia när någon har många frågor. Egentligen vet jag ju inte så mycket eftersom pappa är fåordig, men det gör det lättare att förstå och lättare att förklara för andra.
SvaraRaderaJag vet också många som varit äldre än mig när de fått barn, kompisen från igår är bara ett exempel. Hon är i alla fall medveten om vår situation och kan hantera det bra. Andra kan ventilera högt och länge och det blir en trea eller ej, trots att de veta att vi kämpat länge för en "etta".
Ert barn kommer snart, då hoppas jag att det blir det enda barn du hade kunnat tänka dig och att alla tankar kring andras "tur" försvinner. Det hoppas jag förstås för min egen del också.
Kram!
Det ÄR märkligt. Det är konstigt att jag kan säga till någon annan att det statistiskt borde fungera bra för henne som är ung och samtidigt är jag ännu yngre. Det är bara mitt inre som blivit gammalt och äldre än åren. Och jag tror också att jag ärvt det, från föräldrar som hade svårt redan innan de var 25. Ibland gör det min mamma ledsen, det vet jag. Hon känner sig skyldig. Men hade de inte kämpat hade jag inte fötts och definitivt inte fått några barn. Men jag vet att mina föräldrar sörjer barnbarnen på ett sätt som är nästan lika grundläggande som min egen sorg. Barnbarnlösheten...
SvaraRaderaKram till dig.
SvaraRaderaJag skrev ett inlägg om precis samma sak i går, innan vi skulle ha gäster. Båda kvinnorna körde, men inga besked - och det var skönt. Även om man blir glad, så påminns man om sin eget misslyckande