julkorten

I många år skrev jag min pappas julkort. Från den första jul vi firade utan mamma när jag nyss fyllt 16, tills jag var några år över 20. Jag minns inte när jag senast skickade julkort, men jag vet att jag gjorde egna kort under några år så ett och annat måste jag ju ha skickat under årens lopp. I början av december känns det helt ointressant att skicka några julkort. För vilka är väl vi att göra det? Utan barn som pryder kortet är det väl ingen idé? Det blir ännu ett område där vi blir exkluderade. När jag var liten var det väldigt ovanligt att skicka kort på sina barn som julkort. Antagligen för att det var dyrt jämfört med att köpa färdiga kort med tomtar på. Nu gör alla egna julkort med barnen utklädda till tomtar istället. Ja, förutom vi som inte har några barn då, vi isolerar oss ännu lite mer från barnfamiljerna än vi brukar. Hur som helst - varje år när korten börjar trilla in (från de få som skickar till oss som ju aldrig skickar några egna...) kommer det dåliga samvetet. För visst är det en smula ohyfsat att inte skicka julkort trots allt, med eller utan barn...

I övrigt så fortsätter julefriden att lysa med sin frånvaro. Så liten familj, så få som ska samsas. Ändå känner sig den ena utarbetad och vill bara vila, vara ensam och spela dataspel, medan den andra (antagligen) känner sig ovälkommen och orolig för sin dotter som har en så tvär man... Så mannen flyr till datorn, jag bryter ihop och pappan flyr till väninnan som är på besök hos sin dotter för där är det minsann trevligt. En stund i ensamhet dagen före julafton. Julklappar kvar att köpa och saker kvar att göra, men ingen lust att göra något alls.