Så kom den där känslan till slut. Känslan av att det är totalt meningslöst att fira jul. Klä en gran när mannen "inte har lust" att hjälpa till, planera julmat som jag inte tycker om och försöka få en avig man att samsas med min pappa. Tjafset om hur vi ska fördela utrymmet i trean har tärt och tålamodet hänger ofta på en skör tråd. För ett år sedan var det annorlunda. Massor med snö, första julen i egna lägenheten och vårt första IVF-försök inom en överskådlig framtid. Ett försök som vi trodde kanske skulle lyckas. Ett år senare vet vi att det aldrig kommer att lyckas, i alla fall inte med mina ägg. Det blev inget barn den här julen heller. Inga syskon till barnet som inte blev ser det ut att bli heller.
Förresten, min systerdotter har en sextonårig kompis som är gravid och min pappa ska på sin väninnas barnbarnsbarns namngivning. Tänk om min syster blir mormor innan jag blir mamma? Ofrivilligt barnlös och snart ofrivilligt barnbarnslös... Jag som bestämt mig för att sluta deppa över min ålder...
Min mamma hade just fyllt 48 när hon blev mormor. Så ja, inom tio år kommer både du och jag att se jämnåriga bli mormor och farmor.. Det kan kännas ganska absurt. Förhoppningsvis ska vi väl på ena eller andra sättet ha fått egna barn innan dess... Vi får väl hålla tummarna för det. Och kanske blir det till och med så att vi upplevs yngre än våra jämnåriga, för att vi har yngre barn? Nån bonus ska det väl finnas.
SvaraRaderaHoppas din jul blir bra ändå. Är så nöjd att ha skippat klapphysterin och att det bara blir maken och jag på julafton (och katterna). Ingen julgran, minimalt med pynt. Tror det kan bli mysigt ändå.
Ett år kan göra all skillnad i världen. Låt det bli till det bättre nästa år.
Förresten, vad har du för mejl, om jag vill mejla dig? Eller så kan du mejla mig på heddahedros@hotmail.com :)
Grattis till att du bestämt dig för att sluta deppa över åldern! Och du mirakel sker varje dag. Kram
SvaraRadera