"When I´m 32, I´m definitely going to have children!" Exakt samma kommentar två gånger på samma dag, först från en tysk tjej och sedan från en fransk kille. Som nyss fyllda 32 var jag en aning överårig för att vara backpacker, åtminstone i andras ögon. Jag hade firat min födelsedag ensam i staden där jag bott i ett halvår men nu var jag ute på luffen igen. De där kommentarerna bet sig fast, precis som så många andra kommentarer jag fått genom åren. Just åldern har alltid varit ett känsligt ämne för mig, redan när jag mycket yngre än vad jag är nu. För att ge mig på en amatörpsykologanalys av mig själv tror jag inte att det har så mycket med barnlöshet, rynkor och förlorade möjligheter som det faktum att min mamma dog tidigt. Det gör på något sätt att jag inte kan se mig själv pensionär och att jag kanske tänkt mer på att tiden går än vad många andra gör.
Men nu får det faktiskt vara nog med det. Min 38-årsdag närmar sig med stormsteg och jag vägrar deppa över det i år. Jag tänker inte skämmas över hur mycket jag fyller eller flacka med blicken när någon frågar om jag har barn. Om jag skulle få lust att resa runt med ryggsäck eller göra något annat som inte anses passande för kvinnor i min ålder så tänker jag göra det. Dags att sluta bry sig om vad alla andra ska tycka och tänka hela tiden! Det här har jag förstås rent intellektuellt vetat länge. Skillnaden är att jag faktiskt börjar känna så mer och mer. Visst har det gått i perioder tidigare, det hade inte blivit någon långresa för sex år sedan om jag hade frågat vad andra tyckte. Men sedan hamnade jag där igen, i oron över att inte passa in. Nu tänker jag strunta i det. Och förresten, det finns bara ett enda alternativ till att inte bli äldre och det känns inte som ett alternativ.
Under dagen har jag funderat på hur det gick för tyskan och fransosen. Hur har de det idag, sex år senare? Dessa två, som aldrig träffade varandra, var då båda 28 år. Nu är alltså deras 32-årsdagar passerade. Har deras liv gått "som på räls"? blev det barn, villa, Volvo/Volkswagen/Peugeot, vovve?
Att alternativet till att inte åldras inte är så bra, det har du helt rätt i.
SvaraRaderaJag tycker också det är jobbigt att åldras, även om jag egentligen borde vara glad för varje år till som jag får.
Förstår att det påverkar mycket när man har förlorat sin mamma tidigt.
Skönt att du vill strunta i "åldersnormerna". :) Läs detta http://heddasdagbok.wordpress.com/2010/10/06/kvinnlig-for-sin-alder/
Jag brukar tänka så här ungefär: "Ja, en dag ska jag dö. Det är troligtvis inte idag så lev. Lev!" Ett slags Memento Mori...
SvaraRaderaGör det du vill av livet och skäms inte för det!
Paradoxalt nog har min infertilitet verkat ha gjort ett (kanske tillfälligt) stopp för min åldersnojja. Det där stora med att åldras har ju redan hänt. Än så länge har jag inga rynkor och håret håller färgen och jag får inte handla öl utan legitimation. Men jag har ju fortfarande möjlighet att ha barn som 32-åring. Fast tiden börjar bli knapp...
SvaraRaderaTroligtvis dör jag inte idag... I så fall har jag bara en timme och 20 minuter på mig, så jag hinner nog inte ;-) (Bloggklockan här visar fel, vet inte varför. 22.40 är den nu.)
SvaraRaderaFC: Skönt att de ber dig visa leg... Det brukar hända min snart 35-åriga kompis också, hon tycker det är jobbigt, men jag är avundsjuk. Jag ser iofs inte jättegammal ut heller. En av tjejerna på adoptionskursen hade också lågt AMH, hon var visserligen yngre än mig men var/är en väldigt snygg tjej (snygg som i att hon ser ut att vara den ålder hon är, inte äldre. Vilket inte per automatik hade behövt vara negativt...)Mitt i mina klimakteriefunderingar var det skönt att se ansikten på andra med låga AMH-värden. Läkarna hade ju lyckats jaga upp mig ordentligt och fått mig att fundera på allt från gråa hår (som jag inte har) och rynkor till vallningar till benskörhet. Så länge mensen är regelbunden behöver jag inte fundera sa de två senaste läkarna jag pratade med. Båda var kvinnliga, undrar om det spelar in? Kanske är det lättare för dem att förstå att det inte så smidigt att tjata om klimakteriet med någon som gärna vill ha barn? När jag dessutom inte har några andra tecken eller besvär av ett förtida klimakterium kanske de kunde ha hållt igen på menopaussnacket.