Hur det än är så är vissa dagar mer speciella än andra...

På morgonen för exakt åtta år sedan vaknade jag med ett ryck. Min sydamerikanske reskamrat reste på sig, staplade ut ur bussen som vi tillbringat natten i efter tre dagars resande och kräktes våldsamt i diket. Vi slängde oss in i en taxi utan att ens försöka förhandla om priset och körde i ilfart till den lilla by vid en strand som vi bestämt oss för. När vi kom fram bäddade jag ner honom på ett vandrarhem och gick ut för att leta efter läsk och annat som en magsjuk stackare kan tänkas få i sig. Parallellt med oron för min nya vän noterade jag att vi nu befann oss i en badort och jag såg shorts och badkläder överallt. Jag letade reda på en annan bekant, en kanadensisk kille som vi träffat tidigare, och ägnade dagen åt att bada i havet. På kvällen lyxade jag till det och åt skaldjur på stranden tillsammans med min vän från Kanada. Jag vet inte riktigt varför, men när han frågade hur gammal jag var sa jag att jag var 29. Jag, som inte brukar ljuga, ljög om min ålder just den där dagen och sa inte att det var min 30-årsdag. En födelsedag jag kommer att minnas, fast jag firade det utan gamla vänner och familj i ett avlägset, exotiskt land.

Det var dramatiskt för mig att fylla 30. Jag fasade länge för den dagen, men det fick i alla fall det positiva med sig att jag bröt med alla rutiner, sa upp mig och åkte iväg ensam på långresa. Nu förstår jag inte hur jag då kunde tycka att 30 var så gammalt... Men, jag har som sagt alltid varit onödigt fixerad vid min ålder.

Nu fyller jag 38. Även om jag ofta tänker att mitt liv står still så har det hänt en del sedan den där dagen när jag firade min 30-årsdag utan att berätta det för någon. Jag har bytt arbetsplats, åkt på ytterligare en långresa som jag kombinerade med att arbeta utomlands, bytt arbetsplats igen, träffat min man, flyttat ihop med honom, flyttat till en gemensam, större och finare lägenhet, gift mig, blivit ännu mer erfaren inom mitt jobb och dragit igång en vidareutbildning som förhoppningsvis kommer att ge mig andra arbetsuppgifter på sikt. Jag har fått en del nya vänner, men förlorat fler. Vi har inga barn, men oj, vad vi har försökt! Månad efter månad, år efter år, utredning, IVF:er, föräldrautbildning för att få adoptera och ställt oss i kö hos adoptionsorganisationer och för att få göra ÄD.

Jag hoppas att året som kommer för oss närmare målet att bli föräldrar. Jag hoppas att jag får skratta mer än gråta och att jag får andhämtningspauser ibland mellan jobb och studier.



 ... och ljusen hade nu blivit många att hon var tvungen att avrunda till tiotal. För att glädja sig själv struntande hon i avrundningsreglerna och tog fasta på trean istället. Tre tiotalsljus ska det vara! Vi sparar det fjärde ljuset ett par år till!