torsdag 15 december 2011
Om hopp
Hopp kan vara fantastiskt. Hopp kan ge kraft och ork att kämpa vidare. Men hopp kan vara helt värdelöst också. Efter att ha försökt få barn i tre och ett halvt år, gjort kapitalt misslyckade IVF-försök och få ett infertilitetsbesked hoppas jag fortfarande på att mensen inte ska dyka upp... Varje månad. Månad efter månad efter månad. Åtminstone 45 gånger har jag haft en gnutta hopp att den här gången, den här gången har det gått. Det händer ju faktiskt. Läkaren vi träffade sist berättade om sin gamla moster som försökte få barn i sexton och till slut blev gravid som 48-åring. Hon tyckte inte att mina föräldrars historia var så mycket att komma med i sammanhanget. Det händer, men det är otroligt ovanligt. Grundat på den minimala chansen tycks det ju vara fullkomligt idiotiskt att hoppas. Men ändå gör jag det. Jag hoppas lite varje månad, fast det är dumt och ologiskt. Jag hoppas, men jag önskar att jag kunde låta bli.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men det är väl inte särkilt konstigt att man hoppas när det man hoppas på är något som är så djupt inrotat i människan som reproduktion. Och vade vore hoppet för människan om inte vi trodde på mirakel?
SvaraRaderaMan ska aldrig sluta att hoppas. Min mormor och morfar gift sig när mormor var 21 år och de ville ha barn; många barn, en stor familj skulle de ha. Men åren gick och mormor blev inte gravid... De tog emot fosterbarn och krigsbarn från Finland och Polen under andra världskriget. Men min mormor har berättat för mig att hon aldrig slutade att hoppas... När mormor var 47 år försvan hennes mens, hon trodde ju naturligtvis att hon nått klimakteriet... Men hon var gravid med min mamma. Mamma föddes när mormor var 48 år och morfar var 55. Så man ska aldrig sluta att hoppas!
SvaraRaderaJag är övertygad om att mormor älskade och behandlade alla barnen i huset lika. Men när mamma väl kom hade flera av fosterbarnen redan lämnat hemmet och var själva föräldrar. Så jag antar att mamma blev bortskämd som tusan... Men mormor har berättat för mig att många trodde att hon var mormor till min mamma när de var ute bland folk. Det tyckte hon var lite pinsamt, men när jag var liten hade hon kommit över det och fnissade hedjlöst åt historierna när folk trodde att hennes dotter var hennes dotterdotter. Ja, så kan det oxå gå...
Sluta aldrig att hoppas!
Kix: Kanske sitter det i någon slags instinkt? Egentligen är det konstigt att läkarna, som är naturvetare, inte verkar tycka att det är så mycket att deppa över.. Fast de härdas väl när de träffat så många.
SvaraRaderaNilla: Vilken fantastisk historia! Tur att du hann träffa din mormor. Tänk att vänta på barn i 27 år... Helt otroligt.
Ibland tror jag baske mig att det är hormonellt. Jag har upptäckt att jag generellt är mer positiv under lutealfasen och att jag blir nere eller lite besviken när mensen kommer - fast jag inte har sex!! Men det har varit svårt att släppa räknandet. Svårt att liksom ge upp tankarna som varit så länge. Det har blivit bättre, jag räknar inte lika mycket längre efter att ha varit av inseminationerna (som var det som startade räknandet - jag gjorde ju försök varje till varannan månad) sedan 2008.
SvaraRaderaDet är nästan 9 år mellan mig och min bror. Jag blev till först efter dryga årets försök - trots att de sedan inte var mer än 23 och 26 år när jag föddes. Sedan blev det inget. En hormonomgång ledde till ett sent missfall och ytterligare några år senare gav de upp. Mamma hade mens ett par gånger per år så det var inget konstigt att mensen var borta ett halvår. Men så trodde hon att hon skadat sig när smärta i blygdbenet inte gav vika. Hon sökte akut och pga mensstrulet gjorde man ett vaginalt ultraljud för att se om det var livmodern som orsakade problem. Och såg bara stor massa som rörde sig. Byte till ultraljud på magen och insikten att bror min skulle anlända inom bara några månader. Smärtan var foglossning...
Många har tagit det som intäckning för att slappna av. Sagt åt mig att se på mina föräldrar. De slappnade av och *vips* kom brorsan. Både jag och mor fnyser åt det. För det var ett långt *vips* i så fall. De gav upp 4 år tidigare! Vi tar det bara som att ibland har man toktur och det kommer ett bra ägg på en sällsynt ägglossning precis när man råkat ha sex. Men man kan väl konstatera att bror fick många föräldrar med en syster som flyttade hemifrån när han precis fyllt 9 år.
FC: Tack för ännu en intressant berättelse! Mina föräldrar har ju en liknande historia med nio års försök bakom sig. Min pappa är fåordig och mamma dog när jag var femton, så jag har i och för sig inte hela bilden, men jag tror som du att det var tur. Min mamma var 34 år när jag föddes, det berodde nog endast på tur. Just den månaden var lyckosam, men det hade nog inte ett dugg med tålamod eller övning att göra. Den månaden lyckades det, men det hade kanske lyckats ändå, även om de inte hade haft sex en endaste gång innan det? Antagligen... "Naturen" är märklig. Visst är det lite skönt att kunna skylla på sitt arv? För mig är det så i alla fall, hellre det än de ständiga funderingarna på min ålder.
SvaraRaderaUsch det måste vara jobbigt att aldrig sluta hoppas. Och finns det minsta lilla chans är det klart att man hoppas. När vi hade försökt i två år och fick klart besked om att vi inte kunde få biobarn fortsatte jag hoppas ännu en tid på att Gud skulle göra ett mirakel. Nu hoppas jag inte längre på att bli gravid utan vet att Gud hade en annan plan för oss, en annan väg till föräldraskap: adoption!
SvaraRaderaVi försökte i ett halvår efter infertilitetsbeskedet, men det blev aldrig någon graviditet. Det var skönt att sluta försöka, tycker jag. Att slippa hålla koll på dagar och ha det där lilla, lilla hoppet om att ändå... Jag tror det är helt naturligt att du har hoppet kvar. Kanske kommer det att finnas kvar länge, eller kanske kortare tid. Man kan ju liksom inte bara "stänga av".
SvaraRaderaMärta: Skönt att ni börjar närma er barnamålet. Egentligen hoppas jag ju inte, i alla fall inte i tanken och jag skulle aldrig säga det till någon utanför bloggen... För jag vet ju att det är lönlöst. En eventuell adoption ligger så långt fram i tiden, ett mirakel skulle förkorta väntetiden radikalt...
SvaraRaderaHedda: Jag blir förvånad varje gång det där lilla fåniga hoppet dyker upp. Men en cykel som inte gjorde sig lika tydligt påmind skulle det kanske vara lättare att inte notera ägglossning, PMS och magont... I kursen läste vi en text om utvecklingsstörda kvinnor som kände sig obekväma med att menstruera. Författaren (Karin Barron) kommenterade lite styvmoderligt att ingen av dem uttryckt glädje över att mens också visade på fertilitet och påstod att det berodde på att de levde i en kontext som inte såg med blida ögon på utvecklingsstörda föräldrar. Trams, tänkte jag, jag skulle ha svarat precis likadant och det beror inte på att jag är utvecklingsstörd! För mig fyller inte menstruationen någon som helst positiv funktion och den känslan delar jag nog andra i samma sits.