"Bebisklar"?

När jag var tonåring hade tidningen Veckorevyn (visst finns den fortfarande kvar?) under några år en tävling som hette "Mullig modell". Ett år vann en tjej som hette Hannah Widell. Jag har löjligt bra namnminne så det är fortfarande det jag tänker på när jag hör hennes namn. Hannah Widell har hållit sig kvar i mediebranschen och av okänd anledning (tristess? rastlöshet?) läste jag lite i hennes blogg alldeles nyss. Vi är jämnåriga, därför reagerar jag lite extra på hennes inlägg med rubriken Att känna att man är bebisklar: Först berättar hon att hon alltid drömt om en stor barnaskara. Hennes första dottern föddes för snart tio år sedan, men sedan satte en skilsmässa stopp för fler barn i det förhållandet. Efter några år träffade hon en ny man och nu har de fått en gemensam dotter. Nu funderar hon över om det kommer att bli fler barn så småningom: "Men min ålder gör att att jag inte hinner hur många bebisar som helst. Kör jag på i rask takt kan det bli två till. Men vi kanske bara ska ha en till? Bara och bara då har vi ju tre. Lyxen kanske vore att skaffa en sista några år efter fyrtio? När vet man att man är bebisklar? Hur tänker ni?"

Ja, hur tänker jag kring det här egentligen? Spontant känner jag mer än jag tänker, känslan är patetiskt nog avundsjuka. Sedan kommer tanken att ingen kan ta ens ett endaste barn till för givet, även om allt gått bra tidigare. Hennes funderingar är förstås inte unika, jag har många i min omgivning som tänker i samma banor. Vad jag önskar att jag slapp reagera när jag läste sådant här. Att jag snarare hörde till dem som hon vänder sig till, de som kan välja när det är dags att vara "bebisklar".