Idag är det barndop för ett längtansbarn. Barnet som gav oss hopp om att faktiskt så småningom lyckas med IVF, trots att vårt första försök misslyckades. Jag har skrivit om dem några gånger tidigare bland annat; här, här och här.
Känslorna kring att de lyckades trots synbart dåliga chanser medan vi aldrig kommer att få göra en IVF igen har varit blandade. Från glädje över att de fått vara med om en graviditet och nu är stolta föräldrar, till avundsjuka och en känsla av att inte längre ha något gemensamt med dem. Eller med henne egentligen, mannens kompis flickvän som alltid ville prata barnlöshet när vi sågs tidigare. Hon som nu håller fram sin bebis och säger "lukta, vi bara måste skaffa en till!" Se där, även de som varit ofrivilligt barnlösa kan använda uttryck som "skaffa barn" och prata om syskon som om det vore en självklarhet... Märkligt det där; ena stunden har vi allt gemensamt och förstår varandra precis trots att vi inte känt varandra så länge. Drygt ett år senare är det en ocean av foglossningar, funderingar, förlossningsoro, rädsla för att aldrig någonsin blir förälder, sömnlösa vaknätter och förlorat hopp emellan oss.
Vi står kvar och stampar på samma fläck. Det ser ut som om vi kommer att stanna här länge. Nu ska present köpas, kort skrivas, snygga, men ändå varma kläder tas på tillsammans med leendet och det glada humöret. Ett barns födelse ska firas och visst är det fantastiskt.
Det låter som du behöver lite uppmuntran! Skickar genast lite styrkekramar genom cyberrymden. KRAM
SvaraRaderaMen oj vad det tydligen går fort att glömma! Har lovat mig själv att aldrig trycka upp bilder på mitt barn i nyllet på oskyldiga. Jag har sagt det flera gånger då barnlösa personer varit med och några har velat se bilder på min dotter - att jag vet hur outhärdligt det kan vara med folk som ska visa bilder på sina barn. Så att de iaf ska förstå mina sympatier. OCH så att övriga närvarande ska förstå att det är faktiskt inte alla som orkar höra en massa om andras barn ständigt och jämt.
RaderaVad tråkigt att ni har glidit isär. Min förhoppning är att inte glida isär med de personer jag känner som är barnlösa, när jag själv har fått barn. Har stått på den sidan av diket så många gånger. Jag tror att det är möjligt att behålla minnet av hur det var, och anpassa sitt beteende därefter.
Ja, nu märker jag hur jag skriver som om barnlösheten är dåtid, tydligen är jag redan förälder på sätt och vis även om vi inte har träffat vårt barn ännu. :-P
Jag hoppas att du ska vilja träffa mig/oss även sedan, och jag hoppas att ert barn kommer till er också, helst så snart som det är möjligt!
Hedda: Jag var nog lite orättvis. Hon sa så en gång i och för sig, men jag tror att hon förstår. Vi har ju umgåtts mest som par och jag hade nog känt likadant vem det än hade varit som blivit gravid i samma veva som vi försökt. Tyvärr... Det är mina känslor som jag får reda i...
RaderaPå ett sätt känns det ändå lovande att det går att glömma. Glömma och bara njuta av att få vara förälder till ett barn som är alldeles fantastiskt.
Jag vill gärna träffa er sedan! Det ska bli spännande att se vilken personlighet er dotter har!
Finurlan: Tack! Kram tillbaka!
RaderaKram Nelle!!
SvaraRaderalåter som en sån man hoppas att man själv aldrig blir (om det nu ens blir några barn alltså). hoppas du hade en okej dag ändå. kramar!
SvaraRadera