Livet står stilla och jag gnäller lite om det

Jag tror att jag har vänt ut och in på barnlöshetsdilemmat här. Just nu känns det så i alla fall, men när jag minst anar kommer det förstås att dyka upp en artikel, en kommentar från en bekant eller något annat som får mig att vända på barnlösheten några gånger till. Idag har jag inte så mycket att tillföra i ämnet, men än att barnlösheten på något sätt tycks symbolisera livet i stort. Jag låg och låg, men inget hände. Efter ÄL-stickor, insemination, IVF:er och adoptionskurs har fortfarande ingenting hänt. Så kan det kännas med annat ibland också, hur mycket jag än gör så leder det liksom ingenstans. Jag funderar och funderar, vad kunde jag ha gjort annorlunda och vad borde jag göra härnäst? Andra verkar ju välja rätt hela tiden.