Så här kan det gå till i TV-serien House: En 36-årig man kommer till sjukhuset med mystiska krämpor. Han hostar blod och lider av en massa andra åkommor. Av någon anledning får två av läkarna för sig att åka hem till honom. Hans hem är en katastrof, närmast att likna vid en soptipp. "Aha, en samlare" säger läkarna och åker därifrån. Eftersom smutsen och röran skulle ha gjort vem som helst sjuk räknar läkarna ut vad han har drabbats av. Gåtan kan förstås inte vara löst ännu. Det har bara gått en kvart av programmet och så enkelt kan det väl inte vara? Självklart inte. Eftersom nya märkliga symtom uppstår så bestämmer sig två andra läkare för att åka hem till patienten och undersöka hans hem igen. När de gått igenom hela huset ser de ett par tår som skymtar fram under en presenning. Tårna visar sig tillhöra en blek skakande kvinna som visar sig vara den sjuke mannens gömda fru. Hon är naturligtvis också sjuklig och får följa med tillbaka till sjukhuset. Det uppdagas att det är hon som är samlaren i familjen. Alla prylar, sopor och allt skräp är hennes. Efter ytterligare ett besök i parets hem hittas en sparkdräkt gömd längst in i en garderob. "Infertilitet har triggat igång galenskapen" säger läkarna då. Nära, men inte riktigt. Istället handlade det om att frun hade haft tre missfall som inte hennes make kände till. Missfallen, inte infertiliteten, hade triggat igång galenskapen.
Så kan det alltså gå i världen där alla telefonnummer börjar med 555. Vi som känner oss smått tokiga ibland av allt väntande, all oro och att livet tycks stå stilla kan trösta oss med att vi i alla fall inte gömmer oss under en presenning!
Nej, det stör mig inte att en barnlös kvinna framställs som en galning. Stereotypt kanske och en lite för enkel förklaring till hennes beteende, men inte särskilt störande. Kanske för att hon ändå illustrerade hur svårt det kan vara att njuta av egentid och sovmorgnar under en presenning...
Haha, ojojoj, jag skrattar högt på mitt kontor av ditt inlägg :) Du skriver så himla bra!!!
SvaraRadera//Hälsar galning som ännu inte ligger under presenning :)
Kul! Tack för berömmet! Vi får väl beställa ett storpack presenningar och dela ut till andra galningar. ;-)
RaderaMen ibland känner jag mig lite galen... Idag tillexempel...
SvaraRaderaJag tog språvagnen till jobbet, sköt när det snöar. På samma språvagn satt en kvinna med tre barn. Ja, de var väl sisådär en fyra, två och typ nyfödd. De två stora barnen var överallt och ingenstans. Drog en annan passagerare i håret, spottade på golvet, skrek svordomar... Ja, du fattar! Mamman satt och tittade ut genom fönstret.
Då började jag smida planer om hur jag skulle rycka barnvagnen med spädisen ur händerna på henne och helt enkelt sticka. Hon var väldigt tjock så hon hade nog inte hunnit springa ikapp med mig. Jag tänkte att jag skulle klara av att ta hand om barnt mycket bättre än hon. Detta antagande grundade jag i de större barnens uppförande.
Det blev ingen kidnappning av barn, för så långt har inte min galenskap gått (ännu)!
Nilla: Hmm... Låter som nå´t som också skulle kunna hända i en amerikansk TV-serie. Visst blir man galen av att se ungar som får göra vad som helst på offentliga platser? Det skulle jag nog blir även om jag hade en hel skock med egna barn. Däremot skulle kanske inte springa-iväg-med-barnvagnen-fantasierna ligga lika nära...
RaderaJag har svårt för House-serien. Det har man när man legat på sjukhus och för allt i världen inte skulle vilja ha Dr Sociopat som läkare. Det är så typiskt för den serien, tycker jag, att överdriva allting till sin spets. Epileptiska anfall som underhållning.
Radera