Ett slags jubileum

För ett år och en dag sedan tog jag mig första IVF-spruta, 225 ie Gonal-F. Sedan den nittonde januari hade jag använt nässprayen Suprecur tre gånger om dagen, kl. 06.00, 14.00 och 22.00. Som alla andra förstagångs-IVF-are hade jag skött mig exemplariskt och sprayat exakt på sekunden samma tid varje dag. Vi var spända och förväntansfulla inför nästa steg i behandlingen, sprutstarten innebar ett rejält kliv närmare äggplock, återföring och ruvning som jag ju var säker på skulle bli nästa steg. Hoppet höll i sig ett par dagar, men den trettonde februari kom den första rejäla motgången i vår IVF-resa; det fanns inte tillräckligt med Gonal-F kvar. Jag har skrivit om det här några gånger tidigare; här, här och här till exempel, men den panik jag kände då var fruktansvärd. Tänk vilka effekter läkarslarv kan ha! Dosen höjdes och och vårt hopp steg igen. Vid det andra ultraljudet försvann hoppet; äggblåsorna var få och läkaren negativ. Efter några dagar var det dags för äggplock, vilket kom att bli  en av vår IVF-resas allra bästa dagar. Trots allt krångel var så vi positiva när vi åkte till kliniken. Jag tog glatt emot all smärtstillande medicin och tyckte att äggplocket gick lätt som en plätt. Efter lite vila och en macka åkte vi hem och jag räknade kallt med återinföring om ett par dagar, följt av ruvning och graviditetstest. Inget av allt det hände. Allt jag hittills trott mig veta om provrörsbefruktningar inträffade inte, i alla fall inte för oss.

Ett slags jubileum. Jag har skrivit om våra katastrofala IVF-försök flera gånger tidigare, delvis på grund av att det var en del av syftet med den här bloggen från början, men också för att jag verkligen har behövt bearbeta allt som hänt. Jag märker att jag inte är riktigt klar med det ännu. Det jag trodde skulle var en väg till barn, kanske inte kort och spikrak men åtminstone med en tydlig slutdestination, visade sig bli ett totalt misslyckande. Att en IVF skulle vara jobbig visste vi ju, men i slutändan skulle det ju vara värt allt besvär. Med facit i hand undrar jag om det var det, samtidigt som jag vet att jag skulle göra samma sak igen och igen om vi hade haft en chans.