Planera vidare ni, jag vet inte om jag kan den helgen...

I mitten på 90-talet var vi ett stort tjejgäng i staden där jag pluggade. Vi åt kladdkaka framför Melrose Place, festade och reste tillsammans. Efter utbildningen flyttade många av oss till Stockholm och ett tag fortsatte det ungefär på samma sätt. Jag hade sambo medan de andra var vilda singlar, men vi sågs ibland, fikade gick ut och pratade om våra jobb och om jakten på lyckan och kärleken.

Åren gick och rollerna blev ombytta. Plötsligt var det jag som var singel medan alla gamla kursare stadgat sig. När min sambo flyttade ut flyttade deras pojkvänner in och medan jag fortfarande sörjde pojkvännens svek började de planera för familjeutökning. Hus köptes och barnen började komma. Ettan, tvåan, för en del blev det till och med en trea. Under tiden reste jag i långa perioder, sparade pengar och jobbade. Jag fick en del nya kompisar som också var singlar, i alla fall i bland... Efter många år blev jag åter igen en del av ett par. Tillsammans började vi bygga upp gemensamma kontaktnät, ha fester och parmiddagar för att lära känna varandras  kompisar. På den tiden, som egentligen inte är särskilt avlägsen, hade vi båda relativt gott om barnlösa vänner. Efter ungefär ett år började (de barnlösa) vännernas barn komma. I samma veva började vi också försöka få barn och vi räknade med att så småningom vara en del av barnfamiljsvärlden. Så blev det inte. Åren gick och vi stod kvar och stampade på samma fläck. Vännerna som nyss varit utan barn fick fullt upp med sina "livspussel" precis som de gamla kursarna. Eller var det kanske jag/vi som bidrog lika mycket till att vi gled isär?

Redan för många år sedan, när jag var singel, pratade tjejerna i det gamla gänget bara om sina familjer. Det kändes okej, vi sågs inte så ofta och jag satt mest tyst och lyssnade. Jag förstod att de tyckte synd om mig när de sa att det var "tur att jag hade andra vänner som var i samma situation som mig". Innan dess hade jag faktiskt inte trott att andra beklagade mitt civilstånd. I mina öron lät "samma situation" som ett sjukdomstillstånd. De fick tårar i ögonen av att titta på varandras vigselringar och jag fattade ingenting...

När jag så inte längre hörde till de arma ensamståendes skara trodde jag att vi skulle ha mer gemensamt när vi sågs. Så blev det inte, för nu låg jag hopplöst efter med familjebildandet. Samtalen kretsade bara kring barn och jag kände mig fruktansvärt utanför. Efter en sådan träff för två år tappade jag intresset för att umgås med dem igen, i alla fall i grupp. Vi sågs en fredagkväll och alla barnen var med eftersom papporna inte ville vara barnvakter (Åt sina egna ungar! I skolåldern!). Jag åkte hem och bröt ihop. Dagen efter pratade jag med en av tjejerna om hur jag hade upplevt kvällen, då sa hon att "det faktiskt var jobbigt för henne med, eftersom hennes barn är "några år yngre än det gamla tjejgängets och några år äldre än hennes mans vänners barn". Efter det blev jag om möjligt ännu mera uppgiven. Ungefär ett halvår senare var det dags för en träff igen. Av någon anledning valde de en restaurang i mitt område, vilket gjorde att jag kände mig tvungen att tacka ja. Det skulle ju vara pinsamt att stöta på dem på väg till affären eller så... Vi var färre den gången och det var inga barn med. Jag nämnde att vi inte kunde få barn och möttes av intresse en kort stund blandat med historier om bekanta i samma situation. Efter ett tag kom vi in på ämnet föräldraledighet. Jag tycker att par ska sträva efter att dela lika, en åsikt som jag tydligen inte kunde uttala mig om. "Sån´t kan man inte förstå om man inte är moooor" fick jag höra då. Jaha.

Nu är det alltså dags igen. Stor tjejträff med gamla inresta vänner från studiestaden. Hur ska jag göra? Skylla på tidsbrist och inte åka dit? Ta bilen och åka dit en sväng? Jag vet faktiskt inte. Efter allt jag skrivit kan jag förstås fråga mig själv varför jag skulle vilja träffa personer som gör mig ledsen, å andra sidan har vi delat många upplevelser som unga.

Facebooktråden hann bli lååång innan jag skrev något; "Det låter kul! Planera vidare ni, jag vet inte om jag kan den helgen." Jag får se. Kanske känns det okej, kanske inte.