För ett år sedan var vi två barnlösa par som försökt få barn i några år. Deras IVF närmade sig, med hjälp av generösa föräldrars pengar skulle de snart göra privata försök. Vi väntade på vår tur i landstingskön. Sekreteraren hade sagt att det kunde bli i november-december, så vi sparade våra pengar och fortsatte vänta. Deras utredning visade att det skulle bli svårt på grund av ett eventuellt för tidigt klimakterium, medan vår utredning inte hade visat några fel. Därför tog vi det lugnt.
Deras första försök gick inte så bra. Efter den långa metoden med Gonal-F blev det bara tre ägg och inga som befruktades.
Vårt första försök gick inte heller så bra. Efter den långa metoden med Gonal-F blev det bara tre ägg och inga som befruktades normalt.
Deras andra försök gick bättre; en lite högre dos med Gonal-F, sju ägg, ett befruktat med hjälp av ICSI och plus på stickan!
Vårt andra försök gick ännu sämre än det första. Efter den korta metoden med Menopur befruktades inga av de två äggen som plockades ur de tre äggblåsorna. Det tredje försöket gick allra sämst; det blev inte ens äggplock.
Under helgen som gått har de åkt hem från BB med sin bebis medan vi försöker smälta att vi inte kommer att få göra fler IVF-försök och att vi (jag egentligen) aldrig kommer att få genetiska barn.
Visst är vi glada för våra vänners skull och visst är det härligt att de som kämpat länge till slut lyckas, men ändå. Varför?
Hej, har följt din blogg ett tag och tycker du är otroligt stark.
SvaraRaderaDu har säkert fått frågan förut, men IVF privat det är inget som ni ens funderar på? Kroppen reagerar annorlunda över tiden, har gjort två IVFer själv och fått väldigt olika resultat och så är det säger kliniken. Kroppen är ingen maskin och det går inte riktigt att förutspå hur den ska reagera.
Hoppas att jag inte gör dig ledsen med denna fråga för det är absolut inte min mening.
Lycka till framåt!
Hej Anonym! Du gör mig inte alls ledsen! Jag är
SvaraRaderaDäremot glad (och smickrad) över att du brukar läsa det jag skriver.
Jag funderar hela tiden på allt som har med det här att göra och tankarna på att försöka privat har dykt upp flera gånger. Vår officiella linje här hemma är dock att lägga de ynka sparpengar vi har på adoption. Läkarna har ju dessutom gett oss så dåliga odds och jag är inte ens säker på att vi skulle få göra en privat behandling med mitt låga AMH-värde.
Lycka till du med!
Det är jobbigt när livet är så orättvist, för orättvist är vad det är.
SvaraRaderaNi har mycket att fundera på. Hoppas ni ska komma fram till nåt som känns ok. Kram!
Hedda. Jo, jag vet ju det. Att livet är orättvist alltså och att det inte tjänar något till att jämföra sig med andra. Jag är bara inte där rent känslomässigt ännu.
SvaraRaderaJag (och tack och lov vi) vill adoptera, det känns som ett bra alternativ. Men du vet hur det är, det är all väntan som känns tung.