Resan hit

Sommaren 2008 började vi försöka få barn. Det var på sätt och vis ganska tidigt, vi hade bara varit tillsammans i ett år då. Jag var 34 och ett halvt och sambon två år äldre. Inte direkt unga i första-barnet-sammanhang, men vi trodde oss inte vara överdrivet gamla heller.


Det första året räknar vi med att det ska fungera och varje mens blir en besvikelse. I juni 2009 ringer jag till min gynekolog för att boka tid för en utredning. Vi får en tid först i oktober, fyra månader senare. Sambon tror inte att utredningen behövs, utan är övertygad om att allt är som det ska. Utredningen går fort och är inte så grundlig som jag föreställt mig. Det känns lite slarvigt också, mitt blodprov tappas bort och jag får ta samma prov två gånger. När allt är klart får vi höra att det inte är något som helst fel på någon av oss utan allt ser bra ut. Vi får en remiss till landstingsfinansierad IVF i november och börjar sedan vänta. "Allt såg bra ut, det är inget fel på oss" blir min sambos mantra och han är övertygad om att det kommer att ordna sig på "naturlig väg". Jag blir mer och mer skeptisk och hösten 2010 gör vi en insemination på Carl von Linné-kliniken i Uppsala. Det fungerar förstås inte, men lagom till mensens ankomst kommer äntligen kallelsen till Huddinge för ett första samtal om IVF.


På eftermiddagen den 2/12 2010 tar vi bilen till Huddinge och får träffa läkaren G och sköterskan A. Vi är pirriga och förväntansfulla, äntligen ska vi få hjälp. Mötet känns positivt och det blir bestämt att jag ska börja med nässpray sju veckor senare. "Ingen fara", säger vi, "lika bra att vänta tills helgerna är över." Har vi väntat så här länge kan vi vänta lite till utan problem." Den 19/1 2011 tar jag ndedreglerande nässpray för första gången, äntligen är vi igång! Allt flyter på och jag sköter sprayandet exemplariskt. Den 9/2 börjar jag med sprutor. Gonal-F. Även detta sköter vi exemplariskt tills en sen söndagskväll när vi upptäcker att vi inte har mer Gonal-F. Vi kör i ilfart till Scheeleapoteket, men det finns helt enkelt inte mer medicin utskrivet i mitt namn. Detta kom att bli en riktig mardrömsnatt, vi ringer till alla akutmottagningar, men kopplas bara till sjukvårdsupplysningen som til slut säger att en läkare ska ringa upp. Det händer inte. Nästa dag är det dags för blodprov. När jag kommer till Huddinge börjar jag störtblöda näsblod, golvet, jackan, tröjan och jeansen blir blodiga. Jag får ingen ny spruta utan ska fortsätta som vanligt med höjd dos. Två dagar senare verkar det första ultraljudet vara ganska okej, fem äggblåsor. Ytterligare två dagar senare är de bara tre. Nästa vecka sker äggplockningen. Nu är vi åter förväntansfulla. Bara tre ägg, men vi hoppas och tror att det kan gå bra. Men det gör det inte. Två ägg befruktas, men på ett,enligt läkaren,  onormalt sätt. Efter en långtidsodling kasseras de och jag bryter ihop. En sköterska säger i telefon att jag nog har lågt AMH-värde = få ägg, men att det borde vara skönt för mig att få veta det. Skönt?!? Vi har ju väntat så länge på att få hjälp!


Vi får beskedet att vi nästa försök ligger tolv veckor fram i tiden. Jag börjar gråta inför sköterskan. Det enda positiva är att de säger att detta försök inte räknas eftersom det inte ledde till insättning. Tiden segar sig fram och under tiden lägger jag 6000 kronor på akupunktur och avkok av kinesiska örter för att förbättra chanserna. Under väntetiden ringer jag och får höra att mitt AMH-värde ligger påp 0,3, uruselt.


IVF-försök två går fort. Den här gången har jag fått bestämma allt själv; kort metod, Menopur och maxdos. Efter bara en veckas sprutande "plockas" jag på ynka två ägg. Det är fredag och vi tillbringar en plågsam helg med att oroa oss. På måndag ringer jag till Huddinge och får veta att det inte blir någon insättning den här gången heller. Nu räknas plötsligt både försöken, trots att de inte lett till insättning. Läkaren låter tveksam till om vi ska få göra fler försök eftersom mina ägg är så dåliga. Efter tjatande får vi ett nytt försök ganska snart. Det är det försöket som jag är mitt uppe i nu. Detta försök kommer att avgöra vår fortsatta IVF-framtid. Går det lika dåligt nu är det kört.
Inte undra på att jag är nervös för morgondagens ultraljud.