Jag känner mig ofta lite annorlunda av olika anledningar, just nu handlar det mest om att "alla andra" i min ålder har barn men inte jag. Att närma sig 38 och vara barnlös (och infertil, dessutom) är utanför normen. Det, i kombination med mitt yrke och min utbildning, gör att jag ofta funderar över vad utanförskap innebär. Alla har vi ju något som gör oss avvikande från normen, det kan vara till exempel fysiska handikapp, annan etnisk bakgrund, annan sexuell läggning än den normativa heterosexualiteten, kroniska sjukdomar, familjeförhållande som på något sätt avviker från vad andra tror och förväntar sig, diagnoser som ADHD och liknande, förståndshandikapp (är det ett begrepp som är okej?), psyisk sjukdom osv.
Utanförskap beror förstås först och främst på sammanhanget. De tysktalande i Danmark är en minoritet, medan de tysktalande i Europa i stort är i majoritet. Att vara barnlös bland barndomsvänner är avvikande, medan det är normalt i föräldrautbildningen för adoption...
Vad som betraktas som avvikande förändras ju också över tid, för femtio år sedan var det till exempel högst olämpligt att vara vänsterhänt, medan det idag inte ses som något konstigt alls.
Vart vill jag komma med det här? Tja, kanske att allt är relativt. Jag trivs inte alls med att vara barnlös, men det gör att jag tänker på andra som av olika anledningar inte heller lever som statistiska medelsvenssons lite mer. Det kanske är bra? Kanske vidgas mina perspektiv en smula och kanske finns det andra "avvikande" människor som av samma anledning ägnar oss ofrivilligt barnlösa en tanke?
Det är ju lätt att jämföra sig helt fel, tycker jag, och det bidrar det ett utanförskap man skapar åt sig själv på något vis.
SvaraRaderaDet är krävande att vara utanför normen, men samtidigt en bra förutsättning för att, som du skriver, förstå andra. Önskar att jag själv kunde se det som en rikedom lite oftare.
SvaraRaderaMedan: Samtidigt är vi alla så himla lika på ett plan trots att vi är mer eller mindre onormala allihop.
SvaraRaderaHedda: Jag tror att vi kanske kan förstå andra, fast det förstås finns en risk att bli helt upptagen av sitt eget istället. Annars förespråkar jag skönlitteratur som en av vägarna till att lära sig mer om andra. Eller ett blandat umgänge förstås, men just där har jag en del att uppnå fortfarande.