När jag växte upp hade jag någon slags gudstro. Den kom inte från mina föräldrar utan från vänner och fritidsaktiviteter som körsång och hobbyverksamhet. Tron tunnades ut rejält när jag var femton år och min mamma dog, för var var gud då? Inte räckte mina böner för att bota hennes sjukdom. Några år senare dog en nära vän i en olycka och då blev tron på en gud ännu mer obefintlig. Under senare år har den glimtat till ibland, men nu när det visat sig att jag inte kan få genetiska barn är den gnutta gudstro jag hade kvar helt försvunnen. Den enda mening jag kan se med detta är att familj inte tycks vara för mig, att jag varken ska få ha eller vara en mamma.
Om några år, när jag förhoppningsvis är adoptivförälder om allt går vägen, kanske jag känner en större acceptans över hur mitt liv blev. Just nu känns det inte så. Jag sörjer, krisar och känner mig skyldig över att min kropps svek drabbar sambon också.
KRAM!
SvaraRaderaDet måste vara särskilt svårt för dig, som på sätt och vis tappar rötter både bakåt och framåt. Jag är inte heller troende, men kan ibland hitta ord med mening från t ex präster eller andra troende. Det handlar om att skapa mening i en värld som tycks meningslös. Och den där meningen, om man hittar den, så är det nog när man väl kan se tillbaka, när det förhoppningsvis har blivit bra igen. Så tänker jag för mig själv.
SvaraRaderaKram.
Jag förstår precis! har funderat en del i samma banor!
SvaraRaderakram
Jo tack. Jag hör dig! Och jag känner igen mig i dina ord. Mening med livet, ärligt talat jag tror inte det finns en. Ibland vet jag inte ens om jag tror på livet, just för att det inte finns en mening. Det måste vara den rationella biten i oss som vill att allt ska ha en mening och att all smärta ska kunna leda till något. Gud vad jag låter pessimistisk men det är jag inte. Bara en realistist som precis som du fått känna av en hel del törnar i livet!
SvaraRaderaKram fantastiska Nelle och släng dina skolkamrater i väggen - det gör jag fast de är i 20-årsåldern och tittar på mig som om jag vore monstertaneten. Och till skillnad från dig så pratar de inte ens med mig.. :)
Hedda: När/om det adopterade barnet kommer ser man kanske en mening i att det blev just det barnet? Jag hoppas det i alla fall.
SvaraRaderaAllting..: Ja,barnlöshet drar igång massor med tankar. Det är svårt att värja sig mot alla "existentiella grubblerier".
Finurlan: Nej, det här med mening är svårt att se. Jag funderar också över om det är något vi hittat på för att göra livet betydelsefullare. Jag tror att jag tar det lite försiktigt med kursarna... Bara att bita ihop som vanligt!
Waterlily: Kram tillbaka! Jag håller tummarna!
SvaraRaderaNelle, jag har förstått att de som har adopterat ser det just så, många av dem iaf, att det skulle bli just det här barnet. Det blev "rätt" barn och allt som hände fram tills dess var ett led i att det skulle bli just detta barn.
SvaraRaderaDet är svårt att se innan man är där själv, men förhoppningsvis känns det så när man väl har blivit förälder.
Hedda: Vi får hoppas att det blir precis så.
SvaraRaderaJag vägrar tro att allt har en mening. Ibland händer det meningslösa. Ofta gör det det faktiskt. Jag har aldrig funnit det stödet i tron, att den skulle ge ett meningsskimmer åt alltsammans. Min tro har snarast handlat om att livet kan få mening igen efter att det meningslösa skett. Men ingen acceptans för att allt ska vara meningsfullt när det sker.
SvaraRaderaDet är ingen som bestämt att du inte ska ha familj, att du måste förlora både det förflutnas familj och framtidens. Det blev så ändå. Och förhoppningsvis kommer en ny mening. Att vägen blir meningsfull. Som att lägga mosaik av en vas. Det var aldrig meningen att den skulle gå sönder, men det var meningen att de tusen skimrande skärvorna skulle bli en ny helhet.
Kram