Nya människor

Den här hösten bjuder på många nya bekantskaper. För första gången på evigheter studerar jag på heltid under en termin, vilket verkligen är annorlunda mot min vanliga inrutade tillvaro. En stor ny grupp, men även en liten studiegrupp som jag lärt känna lite bättre idag. Frågan kom förstås, den om jag har barn. Eller egentligen; hur många barn och hur gamla är de? Så gammal är jag nu att det inte längre handlar om huruvida jag har barn eller ej eller när det i så fall är dags, utom om hur stor barnaskara jag har. "Nej, det har vi inte, sa jag, men vi går en adoptionskurs så det ser ut att bli på den vägen vi får barn." Reaktioner på den: "Hur gammal är du? Jag vet en som var 41 när hon adopterade." "Visst matchar de barnets ålder med föräldrarnas?" "Måste man gå kurs? Tänk så många undersökningar man måste gå igenom." "Det är i alla fall inga läkare inblandade längre, det känns skönt i alla fall", sa jag och smet iväg för att hämta mer att dricka. Var det klokt att berätta om det här för människor jag inte känner? Det vet jag inte, men jag är less på att jag alltid skäms över att vara barnlös när frågan kommer. Många i min ålder är ju småbarnsföräldrar och det hade jag också varit om naturen hade visat sig lite mer samarbetsvillig. Jag borde alltså inte ha något att skämmas över. Så. Det. Så.

Andra nya bekantskaper är alla i adoptionskursen. Jag trivs verkligen där och det känns så skönt att vi är i ungefär samma sits. Hur blir det när den är slut? Kommer det fortfarande att kännas som om vi är på väg mot adoption då, eller blir det mer abstrakt?