För några år sedan var hon nygift och jag ganska nybliven singel. Hon och maken hade köpt hus en bit från stan och allt verkade som upplagt för barn. Men då ville inte han. Hennes man ville kanske göra något annat med sitt liv, kanske resa, kanske byta jobb eller flytta utomlands. Efter flera år ändrade han sig, men då var det inte så lätt. Två missfall senare och efter 13 år som par föddes så deras första barn som följdes av tvåan i somras. Då fick jag ett SMS med en bebisbild, fast jag hade inte haft en aning om att det var barn på gång. Jag blev besviken för att hon inget berättat och också för att hon visste att vi var var mitt uppe i IVF-karusellen men inte hört av sig för att fråga hur jag mådde.
Igår så ringde min tidigare ganska nära vän upp. Hon sa att hon inte haft tid att ringa under våren (eeeh...), men passade på nu när hon var ute med barnvagnen. Jag var stressad och på väg ut, men häpnade ändå över vad hon hade att säga om min situation. "Ja, vi blir ju inte yngre direkt". "Du ska se att du snart får ett litet barn." Jaså, inte så litet om ni får adoptera, skönt att slippa graviditet, småbarnsår, amning och mjölkstockning." "Det är ju ganska vanligt, ungefär som mjölkstockning...." Varför inte bara fråga hur jag mår och hur det känns? Hon längtade ju själv efter barn i flera år, så detta är ju en person som borde ha en aning om hur det känns för mig. Jag fattar ingenting. Fast å andra sidan sa hon "ryck upp dig" samma dag som jag var med om ett dödsfall, så empatin finns kanske inte där, eller så uttrycks den väldigt osmidigt.
Hon saknar totalt empati! Usch och få för sådana människor! Det är som kompisen jag hade en gång... fick höra hur usel jag var i ett MAIL!!! Usch och fy - våga säga det till mig, stå för orden tack annars får det vara så!
SvaraRaderaKram
Men hjälp! Jag blir bara helt chockad!
SvaraRaderaHon verkar inte ha någon som helst empati, fy 17! Kram
SvaraRaderaJag tror det är väldigt individuellt hur man klarar att visa empati. Egna genomgångna svårigheter är inte en garanti för att man ska kunna ge något tillbaka till andra. Tyvärr...
SvaraRaderaDet skulle kanske oxå kunna vara så att hon är rädd, livrädd. Hon längtade unger många år och hon fick det hon ville, men tänk om det inte hade blivit så. Då hade hon varit där du är och det är hon livrädd för. Hon kan absolut ha brist på sympati, men hon kan likaväl vara rädd för hon vet att hon lika gärna hade kunnat vara i dina kläder. Folk gör/säger konstiga saker i sådana situationer.
SvaraRaderaJag har faktiskt en liknande historia som gör mig lessen och arg precis som jag blir över din. Jag har en kollega på jobbet, gravid naturligtvis, som hela tiden går runt och jämrar sig över hur jobbigt det är att vara gravid och hur glad jag ska vara som slipper det! Tack för den... Hon vet hur länge jag har längtat och väntat och hur många gånger vi har försökt...
Jag tycker mycket om att läsa dina tankar. Det ger mig en stilla glädje i att veta att jag inte är ensam...
Tack för alla fina kommentarer!
SvaraRaderaHedda: Nej, du har rätt i att egna erfarenheter inte är någon garanti för hur man bemöter andra.
Nilla: Kanske kan det vara så att barnlöshet skrämmer den som varit nära den ännu mer? När man försöker få barn är nog det värsta tänkbara scenariot att få höra att det är helt kört och det är ju där jag är nu. Hmmm...
Tack för berömmet! Jag är glad att du läser. Din vackra fotoblogg inspirerar mig att kanske blogga om något annat eller från ett annat perspektiv någon gång.