Kuratorbesök

Idag har jag träffat klinikens kurator för andra gången. Förra gången kom jag nästan för sent, något jag aldrig brukar göra, för att undvika onödig tid i väntrummet. Att vara där drar igång en massa känslor och jag minns tidigare besök där när vi fortfarande hoppades.

Hon tar det för självklart att enhetschefen kommer att svara på mitt brev. Kuratorn menar att det är viktigt för mig/oss att få en avslutning på tiden där och svar på våra frågor. Jag fick med mig foldrar från Socialstyrelsen innan jag åkte, de handlar om hur man ska gå tillväga för att få "upprättelse" om man känner sig illa behandlad av vården. Jag kommer antagligen inte att göra en anmälan, men det kändes skönt att hon tog mig på allvar.

Bilden har inget med texten att göra, men visst är den fin?
Den tog jag förra helgen och nu har vi tryckt i oss två äppelpajer.

Jag pratade om min barnlängtan, känslan av att vara annorlunda eftersom "alla andra" har barn, om min ålder och läkarnas klimakterieprat, min känsla av att vara osynlig i vårdkarusellen och om mitt förhållande där sambon nu också börjar inse att det inte kommer att bli genetiska barn. Bland annat. Vilket jobb ändå, att sitta och lyssna och lägga fram pappersnäsdukar...
Enligt henne reagerar jag normalt utifrån den situation jag befinner mig i. Det kändes skönt att vara "normal"...