Men kärlek är tjockare än blod.

Så slutar Astrid Trotzigs bok Blod är tjockare än vatten. Hon är adopterad från Korea och skriver om sina intryck som ensamresenär i Seoul och i Pusan där hon föddes.

Det har gått åtminstone tio år sedan jag läste boken för första gången, jag hittade den i bokhyllan häromdagen efter att vi pratat om skönlitteratur med adoptionstema i adoptionskursen. Mycket känner jag igen; dels att resa på egen hand i ett land där man inte kan språket och allt är annorlunda och dels funderingarna kring identitet.

Blod är tjockare än vatten är lättläst och läsvärd. Främst för att alla perspektiv på adoption är intressanta, särskilt från ett söka-sina-rötter-som-vuxen-perspektiv.