De på TV har bestämt sig för vilken väg de ska gå. De är barnlösa fast de inte vill och deltar i Barn till varje pris på SVT (och ja, titeln provocerar mig fortfarande). Singeltjejen vill göra IVF med ett befruktat embryo, paret där mannen inte har spermier vill fortsätta göra IVF:er med donationssperma, singelkillen vill träffa en tjej och de homosexuella killarna väntar på att en surrogatmamma i Indien ska föda deras barn. Åtminstone är det vad vi får se.
För mig har allt snurrat runt; adoption, äggdonation, fosterbarn, tjata till sig fler IVF och så vidare. Allt på en gång. Förr trodde jag nog att det var ungefär som på TV. Man valde mellan ett stort utbud och till slut fick alla som ville barn på ett eller annat sätt. Så är det inte har jag lärt mig. Vi får vara tacksamma om vi blir godkända för adoption och räkna med 3-4 års väntetid på ett barn som antagligen har speciella behov. Om landstinget hör av sig angående äggdonation inom de närmaste två åren skulle det nog vara svårt att tacka nej, även om det känns som ett andrahandsalternativ jämfört med adoption.
Jag hoppas att det går vägen på ena eller andra sättet och om det gör det kommer jag att vara tacksam, det lovar jag! (Om nu gud skulle få för sig att läsa detta...)
Jag tror det kan vara bra att ha några olika spår på gång i något år, för att känna att man har alternativ om något skiter sig. För mig har ÄD utomlands varit mitt sistahandsalternativ om inte adoption skulle funka. Fosterbarn skulle också kunna vara det sista alternativet, om inte maken hade motsatt sig det helt.
SvaraRaderaTv framställer nog saken som enklare än den är. I paret som försökte med spermadonation märkte man tydligt att tjejen ville adoptera, men inte killen. Och för Elida handlade det nog om de alternativ som helt enkelt är möjliga att realisera.
För oss är det ju enkelt - nu. När vi är så nära. Jag hade nog en fantasi om att kanske hinna med en ÄD också. Nu blev det inte så, vilket känns helt ok nu. Men hade jag vetat när vi ställde oss i kö till ÄD att det eg inte var realistiskt, så hade jag nog blivit extra ledsen. Förstår att du är förvirrad, det är nog bara så det är, det är liksom svårt att bara bestämma sug för en grej när man vill ha så bra chanser som möjligt.
Jag tror att adoption är högst möjligt för er, som jag har skrivit förut.... :)
Situationen blir så kaotisk när beskedet kommer. Hur reder man ut det? Jag vet inte. Fast jag rest vägen... men det var ju min väg, inte er.
SvaraRaderaJag hade en lättare resa, vägen valde mig. Det som inte framkommer i serien (jag är alltså Elida) är att jag stått i adoptionskö sedan 2007. Och när beskedet kom hade jag redan fattat beslutet om att aldrig mer göra försök med egna ägg - oavsett vad det annars skulle bli. Genom åren har olika metoder flimrat förbi - relationsvägen, adoption, anonym spermadonator, id-release-dito. Allt har funnits, barnet varit konstant. Och eftersom barnet förblev det stora, det konstanta, lämnade jag åt livet att ge metod till den gräns när det skulle kännas etiskt oförsvarligt. Och så blev embryodonation min väg... medan kötiden tickar för adoption.
Hej Elida!
SvaraRaderaJag anade att "FC" var du när jag läste kommentaren du skrev efter att jag varit på ultraljud. Jag läste din blogg ibland i våras, men jag tror aldrig att jag kommenterade. Det var innan jag förstått vidden av min egen infertilitet och innan mitt eget behov av att skriva blivit så starkt.
Vem vet vems väg som är svårast? För inte alls länge sedan var jag också singel, och jag har ofta funderat över var jag hade varit nu om jag ställt mig i adoptionskö då. Jag beundrar dig som gjorde något konkret av din barnlängtan istället för att bara låta tiden gå som jag gjorde.
Det var alldeles otroligt modigt av dig att ställa upp i teve. Jag misstänkte att TV förenklade era val för att göra programmet mindre kompicerat, men samtidigt känner jag igen förenklingen. Det är lätt att tänka att finns massor av val som alla leder till barn när man inte själv hamnat i barnlöshetsträsket. Jag, som flackar med blicken varje gång någon frågar om jag har barn, kämpar med att berätta om hur svårt det kan vara. Ibland når jag fram, ofta inte.
Jag är glad över att du kommenterat här. Hör gärna av dig igen.
Kram!