Ett av dagens ämnen på adoptionskursen var; vad är vi oroliga för när det gäller adoptivbarns speciella behov? De flesta sa att sådant som svensk vård kan korrigera är okej, medan livslånga handikapp och HIV känns svårare.
Allt detta känns sekundärt för mig just nu. Jag är mer orolig över att det kanske inte blir av över huvud taget och att det tar så lång tid. Visst ska vi som blivande (förhoppningsvis) adoptivföräldrar vara mer förberedda än andra, men inte är det eventuella sjukdomar man tänker på när man planerar genetiska barn. Även då kan ju barn få autism, ADHD, diabetes och värre sjukdomar som cancer. Mina gener är då inte fria från sjukdomsanlag, det vet jag.
Att vara adopterad är i sig ett särskilt behov, av känslomässiga resurser från föräldrarna. Visst är det så att ev sjukdomar kanske inte är det första man tänker på, det blir liksom inte så konkret om man inte kan se ett specifikt barn framför sig. Jättesvårt att ta ställning.
SvaraRaderaJag tror ni kommer hinna. I flera organisationer och länder är det ingen kötid nu för att skicka papper.
Genom att längta i efter egna barn i flera år, men kanske ännu mer genom mitt jobb, har jag funderat väldigt mycket över relationer mellan barn och föräldrar från alla möjliga perspektiv. Jag trivs väldigt bra med kursen förstås, men det känns som om jag är beredd på det mesta och bara vill att tiden ska gå... Det känner du säkert igen ;-)
SvaraRaderaDu som har koll - vilka länder och organisationer då?
Kram!
Vet inte var ni är med riktigt, men kolla BFAs lista. :)
SvaraRaderahttp://www.bfa.se/Vantetider.html