söndag 18 september 2011
Hur blir det nu?
Hur gör man för att hålla igång ett förhållande efter att ha försökt få barn i flera år? Hur gör man för att orka fortsätta när det visat sig vara i princip omöjligt att få genetiska barn eftersom det faktiskt finns ett biologiskt fel - på mig? Hur gör man när sambon är sammanbiten, men säger att han är ledsen? Hur lyckas man låta bli att relatera till ett tidigare förhållande som tog slut? Hur gör man för att inte fundera på om det kanske till slut blir en adoption som ensamstående - med mycket sämre chanser att bli förälder?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
För oss handlar det om just oss. Jag hade inte valt min man om han inte velat ha barn - då hade jag sagt nej. Men vi har varit tydligt med att vi valt varandra för dem vi är - inte för de barn vi kanske kan ge till varandra. Blir det inga barn hade jag ändå inte velat byta. Hade han varit intfertil hade jag inte velat byta. Jag har världens finaste make.
SvaraRaderaJag hoppas att du också har det. Vi har aldrig riktigt hamnat där du beskriver, så jag har inga råd för det. Jag bara håller tummarna och önskar så att ni tar er ut stärkta på andra sidan.
Nelle... jag sitter i din killes sits. Det är min make det är fel på och vet du vad, jag byter honom inte för den mest fertile mannen i världen! Om vi inte kan få barn genom IVF, så får vi ta och lösa den sitsen. Jag har redan förklarat för honom att då flyttar vi utomlands! Jag ger inte upp ett fantastiskt förhållande för att vi inte kan få barn... livet har mer att erbjuda. Med det sagt försöker jag säga att ni får ta livet lite som det kommer. Ni kommer att klara ett barnlöstliv med, bara ni pratar och värnar om er egen relation!! :)
SvaraRaderaKram
Det är klart att din man är ledsen över situationen. Precis som du. Fast visar det kanske på ett annat sätt.
SvaraRaderaJag har en skilsmässa bakom mig där droppen blev barnlösheten, så jag har varit igenom där är att förhållandet inte överlevde. Men då hade vi andra problem, också. Jag tror att ett stabilt förhållande har goda chanser att överleva barnlöshet om det finns annat som är bra.
Mitt nuvarande förhållande har nog inte direkt hotats av barnlösheten. Kanske för att vi gick in i det med förväntningen att det skulle bli svårt och krångligt. Och för att vi har klarat stora svårigheter tidigare. Som tur är blev det aldrig någon oenighet kring adoption. Visst låg jag åratal före min man när det gällde detta. Men även han insåg att skulle det bli barn så var adoption den bästa chansen.
Men jag tror det är hur normalt somhelst att båda funderar en del över framtiden. Om det inte blir biologiska barn, vad blir det då? Fortsätta tillsammans, leva ensam, leva utan barn, adoptera, äggdonation, ny partner etc..?? Det finns många scenarier man kan tänka sig. Det är nog en del i processen att fundera så.
Tack Medan och Finurlan för kloka kommentarer!
SvaraRaderaHedda: Du har rätt i att det kan finnas många vägar att gå. Det är värt att tänka på att vi kan ändra spår hela tiden.
När jag träffade min sambo hade jag redan barn i sikte, till skillnad från när jag vid 22 års ålder träffade föredetta sambon. Därför blir det kanske lite mer en känsla av tomhet nu.